I teveserien ”Sex and the city” är det ett återkommande påstående att kvinnor i tjugoårsåldern kommer till New York för att leta efter ”labels and love”. Pierre Bergé kom från ingenstans till Paris och fann både och i en och samma person: Yves Saint Laurent. De kom att leva tillsammans i femtio år.
Det finns en central bild i den här boken. Det är när Catherine Deneuve kommer till våningen på rue de Babylone som just gästats av Döden och sakta lägger sig bredvid den döde Yves på sängen och omfamnar honom.
Det är en sublim tavla som illustrerar Bergés egen textrörelse. Den levande som sträcker sig efter den döda – men vem har greppet om vem? ”Nu måste vi skiljas, och jag vet inte hur det ska gå till”, säger Bergé i sitt tal vid kistan. Lösningen blir att skriva brev till Yves: att fortsätta säga ”du”, att vägra byta pronomen och tempus. Breven i den här boken beskriver ett år av magiskt tänkande, från dödsdagen och begravningen till minneshögtiden ett år senare.
Yves Saint Laurent avled 2008, men egentligen, menar Bergé, slutade han att leva när han upphörde att skapa, när han lämnade sitt modehus. Samtidigt hade han känslor av underlägsenhet hela sitt liv för att han inte var någon riktig konstnär. Det är handsken som Bergé plockar upp, och hans huvudsakliga ärende i boken är att på romantisk-estetiska grunder hävda Saint Laurents konstnärskap.
Man kan läsa Bergés brev som ett slags postum valkampanj för att placera YSL på parnassen tillsammans med Baudelaire, Flaubert och Proust. Mode är ingen konstform, men det finns modeskapare som är konstnärer, menar Bergé och nämner tre föregångare till YSL: Coco Chanel, Elsa Schiaparelli och Madeleine Vionnet. Christian Dior däremot tillhörde ”traspatrasket” som inte bar på någon konstnärlig sanning utan bara var intresserad av att klä upp överklasskvinnor.
Och visst framstår Dior som en av modehistoriens reaktionärer gentemot YSL:s coola revolution – men i längden blir det en smula tröttsamt med Bergés iver att övertala läsaren om YSL:s geni. Räcker det inte med att sätta ett litet prefix och kalla Saint Laurent kongenial? Han följde upp det förra seklets stora socialpolitiska rörelse i västerlandet där kvinnor har fått tillträde den ena manligt bestämda yrkesuniformen efter den andra. YSL sydde upp civila uniformer i dammodell: kostymen, smokingen, skepparkavajen, trenchcoaten. Det är stort nog.
Behållningen i ”Brev till Yves” tycker jag är de korta, nakna nedkasten som dyker upp här och där – lyhört översatta av Leif Janzon (som nog också haft utmaningar att översätta Bergés tragiska register till svenska utan att det låter preciöst). De blandas med vardagsrapporter om stort och smått.
Eller ”vardag”, förresten, det är möjligen fel ord för att beskriva en tillvaro som greven av Monte Cristo inte skulle haft något att anmärka på. Pierre och Yves lever ett liv som vi känner igen från Capri, Versailles, Neuschwanstein eller Neverland: en teatervärld som har upphöjts till verklighet och där parets Villa Oasis i Marrakech utgör en av spelplatserna.
Pierre Bergé tycks ha tagit på sig en tjänande roll i förhållandet med Yves Saint Laurent, och med en egen karriär som operachef stod han för iscensättningarna också i deras privata liv. Han fortsätter att arrangera med full Wagner-effekt även när scenen vrider sig och Yves Saint Laurent är död. Här finns flera grand finale: begravningen, minneshögtiden och, kanske märkligast, den stora auktion på deras gemensamma konstsamling som anordnas på Grand Palais vid Champs-Élysées. Den framstår som ett baklängessteg, en rörelse till materiell reduktion, en övning inför döden. Imperiet rasar.
Nu ska de eviga värden de samlat på sig – deras konstsamling – växlas tillbaka till världsliga mynt.
Ett inslag i scenografin är namnet YVES SAINT LAURENT som lyser i neon över paradgatan. Det kan läsas som ett symboliskt direkttilltal: den älskades namn i eldskrift över de elyseiska fälten. Ett sökljus in i de saligas dödsskugga.
Så skriver Bergé också att han tänder ett ljus ”för dig”, inte ”till minne av dig”. Då har Pierre Bergé äntligen glömt bort publiken och riktar sig bara till sin Yves. Man känner igen den lite böjda, halvt bortvända gestalten med det vänliga leendet och blicken under lugg från svartvita sextiotalsbilder och glimtar från modevisningar. Han utstrålar en sådan ensamhet.
Den här boken är också en sorgesång över att inte kunna hjälpa den man älskar. Den impression Bergé ger av Yves Saint Laurent: försiktig, närsynt, allt det mjuka och nästan lite klumpiga. En albatross på ett skeppsdäck. ”Kikou – jag saknar dig så fruktansvärt.”