Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Pierre Lemaitre: Alex – och åtta andra nya deckare

Pierre Lemaitre har skrivit tre böcker om polisen Camille Verhoeven.
Pierre Lemaitre har skrivit tre böcker om polisen Camille Verhoeven. Foto: imago stock

Lek med schablonerna. En ung kvinna försvinner, och polisen försöker desperat hitta henne innan det är försent. Men vad har egentligen hänt? i Pierre Lemaitres ”Alex” är ingenting förutsägbart.

DECKARE
Pierre Lemaitre
”Alex”
Översättning: Cecilia Franklin
Sekwa

Det här är nog den första boken jag faktiskt tycker påminner om Gillian Flynns jättesuccé ”Gone girl” från 2012, trots att det har påståtts om i stort sett alla deckare sedan dess.

För mig var ”Gone girls” främsta egenskap de skickliga perspektivbytena som gjorde läsaren allt mer tveksam till vad som är sanning. Man läste ett kapitel och tyckte sig förstå: aha, här förlägger jag mina sympatier och det här är den potentiella skurken. Varpå nästa kapitel drog undan mattan under fötterna på läsaren: trodde du på det? Det var ju bara det någon ville att du skulle tro! Som läsare tvingades man skrämmande nog börja förstå precis alla inblandade.

Så är det även i ”Alex”, en berättelse som börjar med en beskrivning av en kvinna på hemväg, ensam i kvällsmörkret. Varpå hon plötsligt blir kidnappad.

Otäckt, och ganska schablonartat, eller hur? Kvinnan är det hjälplösa offret och den manliga polisen kämpar för att hitta den psykopatiske manlige mördaren i tid.

Ja, så där börjar ”Alex”.

Och något mer kan jag ju inte berätta, för berättelsen gör flera överraskande perspektivomkastningar.

Det är en polisroman av rang, där huvudpersonen är Camille Verhoeven, en man som är så pass kortväxt att han gång på gång blir förolämpad av människor som tror att det yttre speglar det inre. Hur skulle en så liten polis kunna lösa något? Camille Verhoeven kämpar med sig själv, sitt temperament och en mordhistoria som blir allt mer komplicerad.

Men framför allt är ”Alex” skickligt berättad. Råttor har aldrig varit mer vämjeliga och syra har aldrig bränt djupare än i denna psykologiska spänningsroman, där ingenting är självklart, humorn lurar bakom varje hörn och alla antipatier ställs på ända.


ÅTTA ANDRA NYA DECKARE

Kati Hiekkapelto: ”Kolibri”
Översättning: Marjut Hökfelt
Modernista
Udda deckare om polisen Anna Fekete som har invandrarbakgrund och börjar arbeta i norra Finland tillsammans med en öppet invandrarfientlig polis. I den lilla kuststaden skjuter någon ihjäl flera joggare med hagelgevär. Bra intrig som förstås både handlar om mordfallen och Annas liv (vilket ju är ett vanligt upplägg), där Kati Hiekkapelto resonerar ovanligt klokt om ursprung och tillhörighet, och om livet i exil i ett land där man aldrig känner sig helt hemma.

Jane Harper: ”Hetta”
Översättning: Jessica Hallén
Forum
Klassisk hemvändarproblematik när polisen Aaron Falk återvänder till den lilla ort i Australien där han växte upp. Hans barndomsvän Luke har skjutit sig själv och sin familj, verkar det som. Men det fanns skäl till att Falk en gång lämnade Kiewarra, och de återuppväcks snart. Väldigt bra berättelse om pöbelmentalitet och grupptryck som går skrämmande långt, och bra intrig. Tyvärr dyker det upp ett störande översättningsproblem mot slutet.

Jussi Adler-Olsen: ”Selfies”
Översättning: Leif Jacobsen
Albert Bonniers förlag
Aningen snårig intrig där till och med polisen Carl Mørck och hans kollegor i källaren på Avdelning Q har svårt att hålla isär alla olika trådar. Avdelningen jagas inte bara av onda överordnade utan även av ett hysteriskt teveteam, samtidigt som sekreteraren Rose blir akut sjuk och behöver deras hjälp. I Köpenhamn kör någon ihjäl unga, kvinnliga socialbidragstagare som i sin tur försöker hitta en fiffig födkrok när nu det sociala ställer så orimliga krav.

Tony Parsons: ”Slaktaren från Highgate”
Översättning: Gabriel Setterborg
Bokfabriken
Någon har dödat en hel familj i ett av Londons rikare områden, i en villa som gränsar till den kända, igenvuxna Highgatekyrkogården. Eller vänta? Var är minsta pojken, fyraårige Bradley? Max Wolfe jagar mördaren bland dem som är rika nog att konsumera människoliv för nöjes skull, och bland dem som lever i samhällets utkant. Tony Parsons skriver ganska lättsmälta men genuint bra, stämningsfulla och blodiga deckare i underbara Londonmiljöer.

M J Arlidge: ”… får leken tåla”
Översättning: Lena Kamhed
Lind & co
Jag vet inte riktigt varför jag gillar deckarna om Helen Grace i Southampton, för de är egentligen inte så lysande. Det är vanliga brottsutredningar, schablonartade brottslingar, ganska blodigt och en huvudperson med fånigt tydliga attribut (motorcykel och masochism). Men Arlidge skriver så otroligt underhållande att jag ändå inte kan sluta läsa. Nu härjar en pyroman i staden, familjer trasas sönder och misstankarna riktas skickligt åt fel håll.

Claire Douglas: ”Ung kvinna saknad”
Översättning: Carla Wiberg
Louise Bäckelin
Oldcliffe-on-Sea är en klassisk brittisk kuststad med pir och nöjesliv. Där försvann en tjugoettårig flicka, Sophie, och hennes bästa väninna Francesca lämnade staden och flyttade till London. Arton år senare hör Sophies bror av sig: kroppsdelar har hittats. Francesca återvänder och hela den gamla historien rivs upp igen. Bra berättad och mycket stämningsfull (men lite för förutsägbar, eller är det jag som har lärt mig att räkna ut vad som ska hända?).

J P Delaney: ”Hon som kom före”
Översättning: Klara Lindell
Albert Bonniers förlag
Men vad tusan är det med unga kvinnor som älskar män som bestämmer över dem? Här flyttar Jane in i ett experimenthus där arkitekten har ställt upp en hel drös idiotiska regler, vilket hon tycker är attraktivt. Och så blir hon mer och mer som han vill ha henne, dumskallen. I parallellhistorien berättas om den förra unga kvinnan som gjorde samma sak – och dog. Men ändå: det är underhållande, fiffigt berättat och med en del roliga omkastningar.

Unni Lindell: ”Där Satan har sin tron”
Översättning: Margareta Järnebrand
Piratförlaget
Någon kidnappar män i Oslo, och efter ett tag hittas deras kroppar, söndertrasade. Vad har de haft gemensamt? Samtidigt börjar Marian Dahle rota i ett gammalt fall, en sexårig flicka som försvann för femton år sedan och aldrig återfanns. Intressant om vad som sker med offer och anhöriga, men absolut läskigast är Marian Dahles hemmiljö, en fantastisk gammal våning med ett tornrum. Problemet är bara att hon inser att någon annan rör sig i lägenheten.