Den vildvuxna humorn har skruvats ner när Gittan nu återkommer i en mer realistisk berättelse om att göra fel. Ändå är mystiken tät, språket fantastiskt och detaljerna förhöjande, tycker Andreas Palmaer.
Som en magiker har barnboksfiguren Gittan trollat fram älgar som sörplar vatten ut toastolen, svettiga och sladdriga får som äter kakor och gråvargar som klättrar upp i granens topp. Vägen mellan verklighet och overklighet har varit friktionslös, Gittan behöver inte gå genom en garderob för att nå fantasivärlden, plötsligt sitter bara älgbrorsorna där på hennes trapp och längtar efter äventyr.
Men när Gittan nu återvänder i en fjärde bok är det som om trollspöet har tappat kraft. I”Gittan gömmer bort sej” kommer djuren, fyra namnlösa grå vessleliknande varelser, fram först i slutet. De ser molokna ut, ”hänger lite här och var”, och saknar älgbrorsornas och gråvargarnas maniska energi. När vesslorna rullar runt på golvet och vill bli kittlade vill Gittan först ”bara vara själv”. Den vildvuxna humorn från de tidigare böckerna har tonats ner.
Kvar finns det fantastiska språket, Pija Lindenbaum efterliknar barnets sätt att utrycka sig. Hon skriver med korta meningar. Enkla ord och ljudhärmande stavning. Ändå fyller hon texten med mystik. ”Om ni är tysta så börjar en teater, säjer Hjördis. Det är en ovanlig teater, för dom som vill bli rädda.”
Grundintrigen är som ofta hos Pija Lindenbaum enkel – Gittan råkar tappa en ”småunge” i golvet och får en rungande utskällning av dagmamman Puma, Gittan gömmer sig i garderoben tills Puma kommer och bjuder på glass – men det lyfter i detaljerna och illustrationerna. Pija Lindenbaum tecknar som från ett fisheyeobjektiv, väggarna är sneda och de vuxnas storlek enorm. Tittar man länge på bilderna blir man vimmelkantig, världen gungar.
Figurerna är liksom luriga, tecknade med ”shifty eyes” som om de har en överseende räv bakom örat, och Pija Lindenbaum strösslar med detaljer som ger ledtrådar till karaktärernas liv. En almanacka med Thailandsbilder hänger på köksväggen och man anar att dagmamman Puma sparar pengar till en resa, bortglömda hantlar och innebandyklubbor i garderoben vittnar om en pappa som har tränat, men knappast gör det längre (ja, jag vet att kvinnor också kan spela innebandy, men Gittans mamma är frånvarande i boken).
Vesselvarelserna muntrar upp Gittan, får henne att lämna mörkret i garderoben, ändå känns det som om hon inte kommer att träffa dem igen. Jag har gärna fel, men jag gissar att detta är den sista boken om Gittan, precis som att Narnia i de sista delarna stängs för de syskon som uppnått en viss ålder är det även dags för Gittan att bli äldre, att säga farväl till gråvargarna och fårskallarna som hållit henne sällskap.
På Melissa Horns nya skiva finns textraden: ”Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet, den får man inte leva i”. Den skulle lika gärna kunna sjungas av Gittan.