Drama i dockvrån. Kenta, en sann feminist..
Nyckelrepliken i "Kenta och barbisarna" dyker upp på sidan fyra. En bastant dagisfröken sträcker sig in från höger och säger "Nä men, ojsan pojkar. Nu gör vi något annat." Det betyder förstås att pojkarna ska sluta stoja.
Repliken är ett dagispersonalens mantra. Pojkar låter och flickor pysslar bredvid med ett maliciöst leende på läpparna. Särskilt när pojkar blir tagna i upptuktelse. Så cementeras roller.
Nu är detta knappast vad Pija Lindenbaum är ute efter, tvärtom. I nya boken tecknas porträttet av en liten kille som går på tvärs och agerar som den feminist varje människa borde vara, det vill säga någon som vill uttrycka alla sina sidor. Kenta söker respekt både för att han är fena på fotboll, sätter "en rökare mitt i krysset", och för att han gärna klär ut sig och leker med Barbie.
Pija Lindenbaum sätter ljus på den sorts pojke som brukar ha det motigt på grund av omgivningens förväntningar. Att en tjej klättrar i träd och lirar fotboll är helt okej, men en pojke som gillar "tjejiga" lekar har det svårare. "Är det månne fel på grabben?"
Så odlar Pija Lindenbaum diskussion och debatt samtidigt som hon förmedlar ett övertygande vardagsäventyr. Skönt att miljön är mer än bara rart klatschig och att det finns en orm i dagisparadiset; Agnes, hon som sursnörper på munnen så snart saker verkar vilja börja förändras.
Ändå saknar jag något i "Kenta". Efter en lång rad framgångar har vissheten och förförståelsen om att i Pija Lindenbaums bilderböcker får man det trevligt, blivit så stark att detta överröstar varje försök att visa något som skulle vara apart, udda eller farligt.
När det gäller Kenta tar Lindenbaum det säkra för det osäkra och låter honom bli dubbelkompetent. Kenta är i själva verket en blivande drömhunk. Någon tjejerna kommer ränna benen av sig för. Hur hade historien tett sig om Kenta inte hade varit så fenomenal utan en spinkis som inte ens kunde tåfjutta? Den problematiken undviker författaren. Det är trist, för i hennes position finns utrymme för utmaningar. Berättelsen skulle absolut hålla för större dramatik och för att bilder och text tog ut svängarna mer. För det finns något förrädiskt sövande i att läsaren börjar trivselspinna.