När ljuset från en supernova når oss är stjärnan redan död. Ett snarlikt fenomen har vi på senare år kunnat notera på författarhimlen. Den tyske författaren W G Sebald omkom i en bilolycka år 2001, samma år som hans roman och stora internationella genombrott "Austerlitz" publicerades. Sedan dess har hans rykte bara växt och han anses trots sin sparsamma skönlitterära produktion vara en av de viktigaste tyska efterkrigsförfattarna och ett absolut måste om man vill hålla sig litterärt omvärldsorienterad.
Något liknande håller på att hända med den chilenske författaren Roberto Bolaño. Eller kanske har det redan hänt. Bolaño avled 2003 i väntan på en levertransplantation och redan då hyllades han som den spanskspråkiga litteraturens kanske viktigaste, nya röst. Sedan dess har hans böcker börjat översättas till andra språk och ryktet om denna viktiga, nya röst har spritts kors och tvärs.
Bolaños motsvarighet till Sebalds "Austerlitz" heter "De vilda detektiverna" (1998) och var den än publicerats så har den briserat som en smärre bomb och sänt kultryktets chockvågor genom den mer lyhörda delen av den lokala litteraturvärlden. Här i Sverige kom den förra året i översättning av Lena E Heyman till allmänt jubel. Förlaget Tranan ger nu ut "De vilda detektiverna" i pocket.
Dessutom utkommer i dag kortromanen "Om natten i Chile". Att läsa den är att ta ett djupt andetag och sjunka ner under alltings yta.
"Om natten i Chile" är en enda lång monolog. Den som talar heter Sebastián Urrutia Lacroix och bor och verkar i Santiago som präst, författare och tongivande litteraturkritiker. Han har varit en skönande som gärna betraktat världen genom ett vackert stycke poesi. Han är också medlem i den katolska sekten Opus Dei och har undervisat den chilenska militärjuntan med general Pinochet i spetsen om marxismen - fiendens - världsbild.
Nu ligger han för döden och anfäktas av en skepnad som kallas "den åldrade ynglingen" och anklagar honom för att inte ha sett, eller brytt sig om, vad som hände i Chile. Man begriper snabbt att denne åldrade yngling är fader Sebastiáns samvete.
Monologen vindlar sig fram längs Sebastiáns livsstig; hur han utbildar sig och träffar Chiles store kritiker - pseudonymen Farewell - samt hela den chilenska intelligentian med Pablo Neruda i spetsen.
När juntan tar makten flyr många författare och intellektuella, men Sebastián stannar kvar - går oförtrutet på soaréer och diskuterar god litteratur. Han rekryteras av två herrar till att genomföra en resa till Europa för att ta reda på hur man där löst problemet med kyrkobyggnadernas förfall.
Det visar sig att det största problemet är duvskiten, och lösningen är falkar. Samtliga präster är falkenerare som sänder sina fåglar att utrota duvorna. Sebastián anser detta vara en god lösning.
Självklart finns det en symbolik i detta med duvorna och falkarna. Det finns överhuvudtaget mycket symbolik och allegori i denna korta roman. Men bilderna är så verkningsfulla och melankoliskt sköna att de inte alls tynger prosan så som symboler ofta brukar göra.
Ulf Eriksson recenserade utförligt originalet i DN (30/5.2001). Han konstaterade att "episoderna har samtidigt en sådan konkretion att man inte kan undvika deras verklighetsillusoriska kraft". Det är överhuvudtaget märkligt hur Roberto Bolaño lyckas gjuta nytt liv i några av litteraturens mest nötta grepp.
"Om natten i Chile" är en brutal vidräkning med Chile och - faktiskt - med litteraturen. Och inte bara detta. Mot slutet återbesöker fader Sebastián en av de villor han regelbundet besökte för att samtala om konsterna med de andra som valde att stanna kvar. Vid det laget vet alla att det i villans källare förekom tortyr av juntans motståndare, samtidigt som man diskuterade den chilenska unga poesin ovanför.
Den åldrade och utfrysta värdinnan sveper med blicken över huset och trädgården och säger: "Det var så litteratur blev till i Chile." Sebastián lämnar henne, men tänker vidare:
"Så blir litteratur till, men inte bara i Chile, också i Argentina och Mexiko, i Guatemala och Uruguay, i Spanien och Frankrike och Tyskland, i det gröna England och det sorglösa Italien. Så blir litteratur till. Eller det som vi, för att inte hamna på sophögen, kallar litteratur."
Det finns mycket mer att säga om Roberto Bolaño. Om hans sätt att kosmopolitiskt öppna inte bara Chile utan en hel kontinent - "De vilda detektiverna" utspelar sig till exempel mest i Mexiko - och hans suveräna hantering av polerna ilska och melankoli. Att läsa honom är som att sömnlös i natten vrida på radions AM-band och höra röster, städer, kontinenter lysa upp i mörkret och åter försvinna.
Översättaren Lena E Heyman skall ha all ära av att ha överfört allt detta. Det borde vara alla förunnat att upptäcka Roberto Bolaño.