Berättelser fjäskar för oss. Eller, om man inte vill vara så brysk: fiktiva berättelser är desperat kontaktsökande och skyndar sig att etablera ett förhållande mellan läsaren och ett eller flera berättarjag.
I de allra flesta fall är det förstås meningen att vi skall sympatisera med den berättare – eller det hon, han, du eller vi – som vi lär känna lite bättre än de andra figuranterna och vars inre tankar och motiv vi ofta har suggestiv tillgång till.
Den franska författaren Muriel Barbery är mycket skicklig på det sättet. Hennes tandemberättare kittlar var och en för sig läsarens fåfänga och känsla av att ingå i en exklusiv gemenskap av just … läsare.
I ett pampigt hus i en av Paris mer burgna stadsdelar arbetar Renée som portvakt. Hon är femtiofyra år, änka och beskriver sig i bokens första kapitel som ful, småfet och med det ena vanprydande draget efter det andra. Hon bor, som parisiska portvakter brukar göra, i en liten lägenhet på nedre botten av det hus som också är hennes arbetsplats.
Här bör man påminna om att denna yrkeskår har en alldeles speciell aura i Frankrike. Titeln concierge är en institution som står för betydligt mer än bara portvakt. Det är mer som en kombination av portvakt, vaktmästare, vicevärd och privatpolis. Blotta omnämnandet av conciergen kan få äldre fransmän att skrämt huka som för ett slag.
Även om yrkesgruppen i dag är på utdöende så lever associationerna kvar och Renée exploaterar dem samtliga. Hon besvärar sig omsorgsfullt med att vara vresig, koka kål så det stinker i trappan samt ha en fet katt som ständigt slumrar på en virkad soffkudde.
Men det är bara en förklädnad. I själva verket är den inflyttade bondkvinnan ett under av intellektualism, boklärdhet och bildning. Hennes tankar om de högreståndspersoner som bor i hennes hus är inte nådiga. Sällan har väl samhällets grädda så omsorgsfullt skummats som när Muriel Barbery låter sin Renée gå i gång.
Vad hon inte vet är att hon har en lierad i en av lägenheterna. Paloma: en tolvårig, filosofiskt lagd flicka som djupt föraktar den familj och de omständigheter hon tvingas att stå ut med.
Eftersom de två huvudpersonerna varvas i romanen, så blir den nästan som en duell med blanka sarkasmer och förkastelsedomar.
Men så flyttar en äldre japan in i huset och – förmodligen för att han är fri från franska traditioner och hierarkier – genomskådar de två damerna ganska omgående.
Därefter blir ”Igelkottens elegans” en fråga om ett ganska enkelt demaskerande och en ännu enklare trivialpsykologisk analys.
Men fram till dess skrockar man förnöjt när Renée och Paloma var och en på sitt håll övertrumfar varandra i knivskarpa beskrivningar av den korkade och obildade parisiska överklassen och dess själsliv – tunt som en kålsoppa utan kål.