Livet eller friheten. Nu finns ”Ett barn av alla folk” av den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer på svenska. En rik, gripande men också prövande roman, skriver Stefan Helgesson.
I en essä nyligen skrev historikern Benedict Anderson att Indonesien länge var ett land utan hjältar. Under den ”medelmåttige tyrannen” Suhartos långa styre (1965–1998) blev till och med oppositionen införlivad i maktapparaten medelst korruption och ingifte. Detta efter den exempellöst brutala utrensningen av kommunistpartiet 1965–1966, då en miljon människor dödades.
Men det fanns en person som folk såg upp till under de här åren: Pramoedya Ananta Toer, författaren som i fjorton års tid satt som politisk fånge på ön Buru. Han hade länge planerat en svit romaner som skulle skildra Indonesiens väg från kolonialt förtryck under holländarna till självständighet på 1940-talet.
Fängelset var tänkt att tysta honom; i stället berättade han sina romaner muntligen för sina medfångar. Det var deras första version. Först senare, när han tilläts använda skrivmaskin, knackade han ner det som nu är känt som Buru-kvartetten på nationalspråket bahasa indonesia.
Del ett, ”Människornas jord” finns faktiskt i två svenska översättningar; den senaste kom på Leopard förlag 2003. Nu kommer del två, ”Ett barn av alla folk”, i Per Holmers skickliga översättning från nederländska. Det är bara att gratulera det svenska språket: Toers romansvit ingår i samma stora litterära strömning som Chinua Achebes, Patrick Chamoiseaus och Assia Djebars verk. Inte någon ”magisk” realism, men heller ingen naiv realism, utan en litteratur som med sofistikerade medel reder ut den långa koloniala erfarenhetens härva av motsägelser, beroenden och konflikter.
Berättare och huvudperson är Minke, en indonesisk yngling som förärats en ordentlig gymnasieutbildning och siktar på att bli läkare. Tiden är det förra sekelskiftet, den europeiska imperialismens middagshöjd. Minke är något av en ”Candide”-figur som reder ut tillvaron genom att skriva om den. Efter att först ha beundrat Europa och dess modernitet förbehållslöst blir han med tiden alltmer tveksam. Är franska revolutionens ideal verkligen universella? Hur frigör man sig från en ordning som gör alla, både européer och indoneser, till kapitalets fångar? Kan Japan, imperiemakt på uppgång, vara ett alternativ?
”Ett barn av alla folk” tar vid där ”Människornas jord” slutade. Minkes fru Annelies, en indoeuropé av ”blandras”, har tvingats av sin farbror att flytta till Holland. Hon dör i exil och Minkes sorgearbete präglar romanen. Hans skrivande radikaliseras. När han anklagas för att inte känna sitt eget land fördjupar han sig i en plantagearbetares livsöde. Med ett sådant reportage ska han förändra världen! Men redaktören vägrar ta in artikeln; det visar sig att tidningen är beroende av sockerplantagepengar.
I brant sammandrag kan det låta som plakatkonst, men finessen med Toers roman är Minkes prövande hållning. De politiska slutsatser som finns att dra är en konsekvens av berättelsen, inte dess utgångspunkt. Romanen lever i stället i kraft av det rika flödet av samtal och kontrasterande livsöden. Allra mest gripande är historien om flickan Surati. Hellre än att bli konkubin åt en vit förvaltare utsätter hon sig för smittkoppor. Och ser till att smitta förvaltaren. Livet eller friheten: Toer låter oss förstå hur man kan tvingas att välja.