Det finns ett ögonblick i Pramoedya Ananta Toers ”Fotspår” då jag vill stanna klockan. Året är 1905 eller 1906, och Minke – Toers berättare och huvudperson – får för första gången se en bil, den första i Ostindien. Platsen är Batavia, dagens Jakarta.
Hejda er! vill jag ropa. När jag besökte Jakarta i fjol var den monstruösa trafiken svår att uthärda. Aldrig har jag sett ett tydligare exempel på hur motorleder och bilar kan kväva en stad: tog det en timme att köra en mil ansågs det helt normalt.
Men min reaktion är förstås fåfäng. Pramoedya Ananta Toer skulle aldrig hemfalla åt nostalgi. Förändring är själva grundtemat för hans romanberättande. Hans så kallade Burukvartett är inte bara en av 1900-talets mäktigaste skildringar av en historisk epok, utan en kalejdoskopisk undersökning av själva historiens väsen. Hur åstadkommer man förändring? Är det individer, kollektiv eller ekonomiska krafter som formar historien? Hur blir motstånd möjligt?
Vid sin död 2006 var Pramoedya Ananta Toer Indonesiens utan jämförelse mest uppburna författare. Han hade ett långt skrivande liv men också en svår politisk kamp bakom sig. Utpekad som vänsteraktivist fängslades han av Suhartoregimen 1973 och hamnade på fängelsön Buru. Syftet var att tysta honom, men i stället ägnade han åren på Buru åt att muntligen komponera det som skulle bli hans mest kända romansvit. Nu är den förstås bara tillgänglig i bokform, dessutom översatt till ett tjugotal språk, men det hör till berättelsen om dessa romaner att de först berättades för Toers medfångar, utan tillgång till penna och papper. I slutet av ”Fotspår”, som är del tre, står det angivet: ”Buru-öns fångläger 1975”.
Det är en ambitiös satsning av Leopard förlag att ge ut hela sviten – vi talar om sammanlagt cirka 1 700 sidor. Liksom del två är ”Fotspår” översatt från holländskan av Per Holmer. Jag är inte helt emot andrahandsöversättningar, men nog märks en viss stilistisk utslätning kombinerat med ett överdrivet instoppande av ”främmande” ord. ”Böneutropare” är en alldeles utmärkt svensk term för ”muezzin”, till exempel.
Hur ska man då närma sig Toer? Han är inte svårläst, men han kräver uppmärksamhet och en del tålamod. Själv började jag läsa honom häromåret och det är som om jag först nu börjar förstå hur sällsam Burukvartetten är. Lika lite som vi kräver av Tolstoj att vara oavbrutet rafflande behöver Toer vara det. Hans kvaliteter som författare är mer långverkande än så.
Det hela berättas i första person av Minke, en javanesisk man som lever på bägge sidor om sekelskiftet 1900. Eftersom han tillhör den inhemska aristokratin får han gå i skolan, något som annars är omöjligt för infödda ostindier. Och det ändrar kursen på Minkes liv.
I del ett, ”Människornas jord”, får vi följa den unge Minkes förtjusta upptäckt av den europeiska moderniteten, men också hans växande frustration över hur kolonialstaten hindrar honom – som infödd – att ta del av denna modernitet. Del två, ”Ett barn av alla folk”, komplicerar bilden ytterligare när Minke utmanas att skriva om det enkla folket, bönderna som sliter på holländarnas sockerplantage. Steg för steg växer ett politiskt medvetande fram hos honom. Men det är bara i efterhand som vi kan kalla detta medvetande ”politiskt”, ty så förutsättningslöst berättar han sin historia. Viktigast för ynglingen Minke är hans kärlek till Annelies, en kvinna av ”blandras” som dör i förtid.
I ”Fotspår” blir det skarpt läge. Minke flyttar till Batavia och börjar läsa till läkare, men han är en alltför rastlös själ för att följa läkarseminariets stränga regler. Han gifter sig med en kinesisk kvinna, Ang Mei, och struntar i att vistas på skolan. Genom sina skriverier har han redan en parallell karriär, och även en tvetydig respekt hos de styrande som, parallellt med erövringen av Bali, vill genomdriva sin ”etikpolitik” – alltså kolonialism med ett mänskligt ansikte.
Minkes rykte växer snabbt. Han grundar föreningar för ostindier och driver en tidning, Medan, som blir ett språkrör för en gryende nationalism. Det leder obevekligt till konflikt. I slutet av ”Fotspår” – året är 1913 – stängs Medan av myndigheterna och Minke blir arresterad.
Här ser vi den ena, självklara nivån på vilken man kan läsa Toers roman: som ett nationalepos. Toer skildrar med klarsyn hur Indonesien är något som långsamt uppfinns. I ett djärvt ögonblick säger en karaktär att ”Ostindien omfattar ingalunda allehanda skilda folk, nej, där finns blott ett enda, nämligen ’ostindier’, alla dessa som bebor övärlden – araber, javaneser, kineser, malajer, bugineser, acehneser, balineser, halvblod och till med en och annan totok (europé)”. Som uppräkningen låter ana är det dock de andra identiteterna som brukar ha företräde. Och detta är Minkes dilemma. Han är själv präglad av en patriarkal feodalism som gör sträng åtskillnad mellan folk och folk. Kampen att forma en nationalistisk massrörelse är lika mycket hans personliga kamp att övervinna sin inre aristokrat.
Men Toers roman är inte bara en indonesisk angelägenhet. Den vill synliggöra globala skeenden och håller märkligt nog upp en spegel för vår egen tid. Ska islam användas i politiska syften? Hur förhålla sig till kinesernas ökade ekonomiska inflytande? Minkes frågor i det förra 00-talets Batavia går igen i dag.
I växlingen mellan dialoger, citat ur brev och mer sammanfattande partier återkommer den världshistoriska blicken med jämna mellanrum. Minke reflekterar över rysk-japanska kriget, boerkriget och kinesiska upproret 1911. Kampen mellan förtryckare och förtryckta på andra håll har direkt relevans för hans eget handlande. Ytterst gäller det hur modernitetens hägrande löfte – en jämlik värld – ska kunna förverkligas.
Och mitt i allt detta: den sårbara, kvinnoälskande men barnlösa Minke. I slutet, när han arresteras, står han med bara en toffel på fötterna. Toer tappar aldrig individens ömklighet ur sikte.