En flygplanskrasch på Kastrup den 26 januari 1947 kan ha räddat svensk monarki in i 2000-talet. I planet satt den dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungens far.
Hans död var naturligtvis en familjekatastrof. Han efterlämnade fem barn, arvprinsen Carl Gustaf var bara nio månader och har på ett rörande sätt i vuxen ålder vittnat om hur mycket han saknat sin far.
Utan katastrofen är det å andra sidan inte säkert att han någonsin blivit kung.
Hur många principiella argument som än dras upp för och emot monarkin är det ohjälpligt att frågan får en stor del av sin laddning av något så tillfälligt som den sittande monarkens popularitet. Inför 60-årsdagen bör kronan på Carl XVI Gustafs hjässa vara lätt att bära; hans förankring i folkdjupet tycks orubblig.
Med hans far var det annorlunda.
Han var en sluten, trubbig och militärisk typ, omvittnat ocharmig. Hans lojalitet mot demokratin kunde ifrågasättas och efter andra världskriget ansågs han komprometterad på grund av sina obesvärade kontakter med nazistregimen. Genom Sibylla var han ingift i den mer stockkonservativa delen av den tyska adeln, och svärfadern dömdes efter kriget till böter för medlöperi.
I en ny biografi över Gustaf Adolf, "Han som aldrig fick bli kung", hävdar Per Svensson, kulturchef på Expressen, att kronprinsen i själva verket var skälet till att socialdemokraterna aldrig strök kravet på republik på 40-talet. Hade Gustaf Adolf stått på tur när gamle kungen dog 1973 är det inte heller en vild gissning att tidens radikala anda hade kunnat få den berömda Torekov-kompromissen, då monarkin bibehölls till priset av all reell makt, att tippa över till ett beslut om dess avskaffande.
Med reservation för att mycket kan hända en människa under tjugofem år är det för övrigt knappast troligt att han kunnat motsvara medieålderns förväntningar på en vinnande såpakung.
Utom i ett, viktigt, avseende.
Per Svenssons berättelse om Gustaf Adolf är på många sätt spännande och perspektivrik. Den ger ett panorama ovanifrån över ett Sverige i blixtsnabb förvandling, från oscarianskt överhetssamhälle till socialdemokratiskt folkhem. Den ger också intressanta inblickar i en säregen, utvald familj med enkla, för att inte säga revolutionära rötter som under ett omvälvande sekel blivit en av Europas mest etablerade kungaätter; märkligt kluven mellan tradition och modernitet, överklassliv och folklighet, politisk vilja och strategiska reträtter.
När Gustaf Adolf föds 1906 står arvslinjen stark. Farfarsfar Oscar II sitter ännu på tronen och hans son ska snart bli Gustaf V. Pojkens far, sedermera Gustaf VI Adolf, får vänta i över fyrtio år på att ta över.
Familjens medlemmar drar åt skilda håll i tiden. Bland de unga männen i familjen finns två grundtyper, skriver Per Svensson. Den ena (prinsarna Sigvard, Wilhelm, Eugen) är konstnärlig och tidsmedveten. Den andra har mer av Bertie Wooster i sig: dagdrönare som gillar bilar, brudar, partyn och resor (den unge prins Bertil).
Och så fanns Gustaf Adolf.
Oavsett läggning fick prinsarna en traditionellt präglad skolgång på internatet Lundsberg med dess sträva "kamratfostran", samt militär utbildning på officersnivå. Miljöer där bara en Gustaf Adolf kunde trivas på allvar. Liksom senare Carl Gustaf var han dyslektiker, och vantrivdes med teoretisk undervisning. Tidigt sökte han sig i stället till den frihet som idrotten gav och skulle senare tävla på landslagsnivå i ridning och fäktning. Militära grenar; med tiden blev han också yrkesofficer.
Men den allt överskuggande uppgiften för en arvprins var då som alltid att föröka sig. Kravet att den tillkommande skulle vara blåblodig gällde fortfarande men hade blivit besvärligare att möta efter hand som Europas politiska karta möblerats om.
Prinsen fann Sibylle, som hon hette då, med komplicerade men betryggande anor i diverse kungahus. Fadern, hertigen av Sachsen-Coburg und Gotha var född britt och bror till drottning Victorias gemål Albert.
Men han var något mer också. Han var ledande figur i det högernationella och antisemitiska Stahlhelm, en sammanslutning av främst veteraner från första världskriget. Staden Coburg, vars mest prominente medborgare han var, var ett beryktat nazistfäste där de bruna kom till makten långt före Hitlers makttillträde. Den brutala politik mot judar och radikaler som tidigt drevs igenom där kom att bli stilbildande för hela det blivande Nazi-Tyskland.
Carl Eduard av Sachsen-Coburg samarbetade öppet med både stadens och landets regim. Kanske var det inte så märkligt i prinsens ögon. I de militärt eller bara konservativt präglade adelskretsar där prinsen levde och arbetade var det närmast självklart att hysa både tyskvänliga, antidemokratiska och antisemitiska idéer.
Men vid olika statsbesök och särskilt kring Berlinolympiaden umgicks han bevisligen också mycket ogenerat med representanter för den högsta nazistledningen. Vid ett tal ska han ha utbringat en skål för "der Führer". Kretsen kring Hitler tycks ha betraktat honom och Sibylla som pålitliga vänner i den svenska statsledningen (även om till och med Göring tyckte att prinsen var en första klassens tråkmåns).
Det såg inte bra ut ens då - men var stod egentligen prinsen själv?
Det är svaret på den frågan Per Svensson ytterst jagar, envis som en åklagare. Men han finner det aldrig, och skälet är enkelt. Prinsen tiger sig igenom hela rättegången. Ingen vet helt enkelt vad han innerst tyckte. Och inte nog med det. Ingen tycks riktigt ha vetat vem han egentligen var.
Det är en omständighet som ger boken ett besynnerligt, både problematiskt och fascinerande drag. Mycket av kungafamiljens miljö och tidens tankevärld går i stora drag att återskapa och Per Svensson följer både nitiskt och medryckande de spår han finner, särskilt nazispåret som han ägnar ett par kapitel.
Men till sist blir det trots allt en biografi över ett fullständigt tomrum, och Svensson kan ibland inte dölja sin irritation: "&Gustaf Adolf är bara ett bröllop, en begravning, några prispokaler och ett vagt kollektivt men numera nästan bortglömt minne& Kan man leva ett helt liv utan att säga något eget? Ja, varför inte."
Ja, varför inte. I själva verket är det väl just den egenskap som paradoxalt nog skulle kunnat tala för hans aldrig prövade möjligheter som regent i ett modernt Sverige. Tala är silver, en tigande monark är guld. Ett tema flera skribenter också broderar på i en ny antologi om kungen och monarkin, "För Sverige - nuförtiden". Det är just genom att under hård mediebevakning undvika att yttra något som helst av verkligt intresse som Carl XVI Gustaf lyckats uppnå sin grundmurade ställning. När han till sist ändå formulerar något - om kungen av Brunei, om tsunamikatastrofen - får det effekten av bombnedslag.
Läser jag rätt i antologin är det också ungefär så troende monarkister vill se sin kung: som en tystlåten landsfader, en samlande symbol ovan dagspolitikens skitiga partikäbbel. Ett tomrum, kort sagt. Djupast en sakralt färgad dröm om ett allt förenande, nationellt blodomlopp.
En dröm, påpekar Svensson torrt, som rojalismen delar med just fascismen: Ett land. Ett folk. En konung.
Sant är att 80 procent av Sveriges invånare i dag stöder monarkin, men mer än hälften tror också att den avskaffats inom femtio år. Trots de varma känslorna inser nog de flesta egentligen att den ärftliga monarkin är en alltför bräcklig och personberoende konstruktion för att överleva i längden.
Och den första dagen efter monarkin lär bli som den första dagen efter statskyrkan. Över en natt kommer alla att ha glömt vad det var som nyss var så viktigt att värna, och varför.