I den här artikeln kommer ingen behöva läsa om hur kronprinsessan Victoria är eller inte är. Det ska handla om hur hon sägs vara, vad hon görs till. Vilken drottning skriver tidningarna och vårens jubileumsböcker fram? Vem vill vi att Victoria ska vara? Kronprinsessan Victoria symboliserar tillsammans med sin familj landet Sverige, nationen och ”vår” gemensamma historia. Därför höljs Victorias gestalt i ett skimrande moln av kunglig mystik och konstruerad särskildhet. När Herman Lindqvist skildrar Victorias tidiga barndomsår i boken ”Victoria. Drottning med tiden” får berättelsen ett exotiserande drag: Victoria, som vuxit upp på Slottet, har ”vaktparaden och marschmusiken i blodet”. Vi möter en liten prinsessa, som är ”unik redan från början” (vem är inte det?) och dessutom ”släkt med hela vår kungalängd ända ner till Olof Skötkonung” (okej, kanske inte alla).
Skapandet av Victoria präglas av denna sköra balans. Hon får inte segla i väg för långt i sin upphöjdhet. För att ”vanliga” människor ska kunna identifiera sig med henne måste hon också skildras som ”vanlig”. Lindqvist påpekar därför att Victoria, i likhet med ”alla barn”, faktiskt hade en period då hon tyckte ”att föräldrarna var de mest pinsamma som fanns”.
Jenny Alexandersson avslöjar i tidningen Royal att ”Vickans privata favorit” är träskor – och ”så fort hon kommer hem drar hon på sig ett par slitna jeans”. I boken ”Victoria. Prinsessan privat” upplyser Johan Lindwall om att Victorias älsklingsrätt är kålpudding, och att hon äter ”smörgås, lite fil och en kopp kaffe” till frukost. Information som verkar i två riktningar, å ena sidan ”avförtrollande” (en prinsessa som äter fil!), å andra sidan ”återförtrollande” (att prinsessan äter fil kan bara vara spännande eftersom hon är en prinsessa). Det som statsvetaren Cecilia Åse hävdar i sin bok ”Monarkins makt” ses här bekräftat: en slitning mellan ”mystifiering och avmystifiering” präglar medierapporteringen om kungligheterna.
Den spänningen finns alltså i bevakningen av vilken blivande regent som helst. Det som gör bilden av Victoria extra intressant är att hon är kvinna. Som kommande drottning förkroppsligar hennes gestalt tradition och konvention – och representerar dessutom själva sinnebilden för ”det kvinnliga”. I Lena Rangströms bok ”En brud för kung och fosterland”, om kungabröllop från Gustav Vasas tid och framåt, är det idel vackra, väna, milda, känsliga och oskuldsfulla kungliga brudar som framträder.
Att avla fram tronarvingar var under många århundraden en drottnings huvudsakliga uppgift, samtidigt som hon skulle vara ”den goda modern” för sina undersåtar.
Tiderna har knappt förändrats. Gång på gång marknadsförs Victoria som den vackra, omtänksamma, ödmjuka, moderliga (ja, redan…) och kärleksfulla Kvinnan. Och de besläktade stereotyperna bara fortsätter: tröstande storasyster, duktig skolflicka, populär tjej, älskvärd fästmö, (trogen maka, mammig mor?).
Kvinnliggörandet av Victoria märks inte minst i hur hennes kropp granskas i detalj: ”hon har en stark muskelkorsett runt hela bålen” och ”hennes ben är jättesnygga, men hon får inte bli för muskulös ...”. Skulle en ful prinsessa verkligen kunna gälla som prinsessa? Knappast i vår föreställningsvärld. Objektifieringen har en underliggande politisk mening. Kungliga kvinnors kroppar förvandlas i medierna till ett wunderschönt kitt som fogar samman folket – som Åse påpekar. ”Vi” förenas i njutning då ”vi” betraktar ”vår” vackra drottning och ”våra” söta sessor; som ska infria alla förväntningar.
Till bilden av den vackra prinsessan hör också att hon är den perfekta flickvännen: ”i Victorias liv fanns ingen annan. Han betydde allt.” Genom att betona att hon varit tillsammans med ”en av skolans populäraste killar” (Daniel Collert), för vilken det skulle ”vara fullständigt otänkbart att ens titta åt någon annan” befästs kronprinsessans upphöjdhet. Den senaste veckans turbulens kring Madeleine låter oss förstå varför sådana påpekanden blir så viktiga.
Att pressen jämfört och spelat ut de båda systrarna – brunetten och den blonda – mot varandra är tydligt. Om Victoria bär helyllekofta, så väljer Madde den djupa urringningen; Madde är ”snygg som en baywatch-brud” och ”den av systrarna som vågar mest”. Stämplad som partyprinsessa fångas hon på bild med en cigg i mungipan – vilket vore otänkbart i Victorias fall. (Hon har i stället fotograferats då hon kramar barn eller sitter med näsan i skolböcker.)
Maddes kärleksliv kan alltså gärna få storma lite (hon har även ett ”hett temperament”) – men Victoriabilden fordrar att kronprinsessparets relation skildras som en lugn och harmonisk kärlekssaga. Ordet ”trygghet” står i fokus.
Enligt Herman Lindqvist är Daniel Westling precis en sådan man som Victoria behöver: ”lojal och trogen, en klippa att luta sig mot”. Det är inte bara Victorias behov som tillgodoses på den punkten: Sverige behöver naturligtvis också ett stabilt kärlekspar på tronen. Som levererar kungabarn. Om ”bara några månader” ska Slottet ”vara förberett för en ny generation kungligheter”. Vad skulle hända om det visade sig att Victoria inte kan bli gravid? Och hur hade det gått ifall hon inte var heterosexuell? Hade hon fått gifta sig med ”en kvinna av folket”? Adoptera? Inseminera? Abdikera?
Det är alltså uppenbart att Victoria görs till de kvinnliga kardinaldygdernas och heteronormativitetens ansikte – i en tid när just ”kvinnlighet” och heteronormativitet ifrågasätts alltmer. Det finns, som ni hör, en motsättning också här. Kungens valspråk lyder ju ”För Sverige – i tiden” och successionsordningen har förändrats. Något tillspetsat kan man säga att Victoriabilden en vacker dag (nej, redan nu) därför måste rymma inte bara ”drottningens” utan även ”kungens” princip. Hon ska ta över efter sin far och inta en verkligt idealtypisk manlig position.
Att framställa en framtida statschef som blyg och ljushyllt skulle aldrig fungera. Då det kommer till Victorias yrkesroll betonas därför egenskaper hos henne som av traditionen har kallats manliga. Hennes självsäkerhet, bildning, kompetens och förmåga att föra sig i offentligheten lyfts fram. Hon beskrivs som samlad och disciplinerad; på fotografier är hennes ansiktsuttryck kontrollerat och vuxet. Träningen används för att framhäva hennes viljestyrka och goda karaktär.
Läsaren försäkras gång på gång om att hon gör, och kommer att göra, ett utmärkt jobb. ”Mäktiga män” lyfts in i berättelserna för att bekräfta kronprinsessan, speciellt i Johan T Lindwalls bok. Av näringstoppar som H & M:s Stefan Persson hyllas hon för sin ”framåtanda och sitt stora engagemang”, och kungen själv behandlar henne ”som en viktig nyckelmedarbetare”.
Att Victoria och kungen till sitt sätt är väldigt lika varandra är också något som framhålls. Kronprinsessan är ju ”precis som pappa kungen, född med (kanske alltför) stor pliktkänsla”.
På så sätt ser vi i Victoriagestalten en kristallisering av det som kunde kallas den moderna kvinnans dilemma. Hur ska ”den nya kvinnan” förhålla sig till det omöjliga i uppmaningen ”Förändras, men fortsätt var som vanligt!”? Hon vänder ut och in på sig själv för att bevisa sin duglighet på manlig mark, som statschef. Men lyckas bara på ett villkor: att hon förblir feminint pärlbeströdd och draperad i siden.
En sak är säker. Victoriagestalten sänder uppfordrande signaler och manar till självreglering: Seså, se ut si, var så!