Det är 60-tal i den roman med vilken Ralf Rothmann nu introduceras på svenska, ”Mjölk och kol”, i tonsäker översättning av Jörn Lindskog. Här råder kol vart man än ser och andas. Har man tur, som berättaren Simon och hans kamrater, kan man skriva namnet på sin älskade i det svarta stoftet. Har man otur slutar det med stenlunga. De flesta männen har otur. Och de som inte har det inser att kolen inte går att avlägsna.
Till och med efter fredagstvätten sitter den kvar i ögonfransarna, så att det ser ut som om karlar med öl i buken och Schalke 04 i huvudet skulle sminka sig. För övrigt gäller radhus med smala rabatter, kroniska skulder och Roy Orbison. Välfärden är skör. Inte bara Simon, utan även förbundsrepubliken befinner sig i puberteten.
Fadern är en förlist nordtysk som lockats bort från korna och himlen av hustrun som längtade efter asfalterade gator, en tv-apparat och lördagsdans. Han bytte den vita mjölken mot den svarta kolen. Nu tillbringar han de flesta av dygnets ljusa timmar i gruvan.
En dag tar han med sig en arbetskamrat hem. Även Gino från Neapel bär det pomaderade håret bakåtstruket, men hos honom krusar det sig i nacken.
Något senare hälsar gästarbetaren åter på. Han har med sig sådant som Simon aldrig sett eller smakat: auberginer, zucchini, kronärtskockor, oliver, dragon, basilika, peperoni … Modern går motvilligt med på att överlåta köket. Kort senare återvänder hon, nu med håret tuperat, i högklackat och med plisserad dräktkjol. När gästen kysser fingerspetsarna vid anblicken inser Simon att omvälvningarna just tagit sin början. Modern skrattar inte tillbaka, utan ser bara på Gino. Ändå finns det ”något främmande i hennes blick, något glatt, det var, tänkte jag då, en blick från världen innan jag föddes”.
Rothmann berättar både lyriskt och lakoniskt om hur en familj går kaputt samtidigt som en femtonåring lär sig något om världen. Det är en historia i vilken förfallet inte kan skiljas från befrielsen, insikten inte från sorgen. Tillsammans med kompisen Pavel kör Simon Zündapp, börjar röka och upptäcker det motsatta könets hemligheter.
I andra händer hade storyn lätt förfallit till grabbig romantik försedd med tårpolerad patina. Men Rothmann är inte ute efter läsarens medlidande. Han vet att ”de sant sörjande igenkänns på sin humor”. Och skildrar sprängkraften i mötet mellan ett nästan tvångsmässigt reglerat socialt liv och arbetskraftsinvandringen söderifrån utan att det spårar ut i malplacerad nostalgi. Visst finns här myggjagare, mascara och den sortens gråt där ledsnaden inte kan skiljas från skrattkramper.
Men bland alla haverier finns även oskuld. Nästan alla är förlorare mellan gruva och ölhak, radhus och dansbana. Det gäller att teckna världen sådan den var, i dess gråtoner – likt en korsning av mjölk och kol.