Mirela Bajgora börjar sitt städjobb klockan sex på morgonen. Hon har så kallad ”delad tur”, vilket innebär att hon har en paus på sex timmar innan hon börjar sitt andra pass. Hon kommer hem vid niotiden på kvällarna. Eftersom hon städar på olika platser inom Storstockholm har hon obetalda restider på upp mot sex timmar per dag. Hon träffar i princip sin femårige son enbart på helgerna.
Så kan livspusslet se ut i Sverige år 2012.
Lucía Gonzales arbetar heltid som städerska i privata hem, har lagstadgad lön, och får ut 13 000 kronor i månaden efter skatt. Hon är ensamstående med två tonårsdöttrar. För att få ekonomin att gå ihop har hon även ett annat städjobb, på halvtid. Hon arbetar vanligtvis tolv timmar per dag.
Så kan arbetslinjen se ut i Sverige år 2012.
I ”De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass” undersöker journalisten Rebecka Bohlin villkoren för de lägst betalda arbetarna inom tjänstesektorn. Hon talar med dem som städar, lagar mat och tar betalt i butikerna, i Stockholm, Hamburg och London. Hon frågar forskare, fackligt aktiva och politiker om processen som leder till att klyftorna växer i Sverige och Europa mellan dem som har och dem som inte har.
Hon ställer en avgörande fråga: hur kan det komma sig att vi som tror på allas lika värde ändå tycks anse att vissa är värda statlig subventionering av städhjälp medan andra bör vara tacksamma för ett städjobb som knappt går att leva på?
”De osynliga” är ingen analytisk eller teoretisk bok. Den beskriver mer än den förklarar. Bohlin har helt enkelt utfört ett traditionellt journalistiskt jobb – ett av de många som allt oftare sätts inom bokpärmar eftersom de inte hittar någon plats i dagstidningarnas nyhetsrapporteringar eller söndagsbilagornas rese- och modetips.
Den berättar om samma Sverige och Europa som politikerna, ekonomerna och de gängse medierna talar om. Orden är desamma: konkurrensutsatta arbetsmarknader, flexibilitet, effektivitet, migration, arbetslinje och livspussel. Men när de där orden fylls med ett innehåll som stammar från de lågavlönades, de papperslösas och de inte fastanställdas erfarenhet betyder de plötsligt någonting annat.
De betyder styckade arbetsdagar, de betyder att av 54 granskade arbetsgivare med migrantarbetare i Stockholmsområdet bryter 33 mot kollektivavtalen, de betyder att personalkostnader inom äldrevården har jagats så hårt att man måste bädda dubbelt så många sängar på äldreboendet som före nedskärningarna.
De betyder: Om en måttstock på en civilisation är hur väl den sörjer för sina sämst ställda lever vi i en ociviliserad tid.
”De osynliga” tillhör den alternativa berättelse om Sverige och Europa som jag just nu tycker mig se växa fram lite här och var, i reportageböcker, i rapporter och i samtal människor emellan. Den är viktig. Inte för att det är en berättelse –utan för att det är en verklighet.