Aase Berg: ”Uggla"

Omslaget på Aase Bergs nya bok pryds av en uggla. Teckningen är egentligen gjord av text. Där hjärtat borde sitta har en klok layoutare – äsch, det rör sig förstås om Lotta Kühlhorn, svensk bokkonsts egen uv – placerat ordet ”försöka” …

Det ser, jawohl, ut som en tanke. Hos Berg bultar hjärtat strax under den försöksanordning som kallas essäistik. I klippsamlingen ”Uggla” har hon samlat ”ett antal obekymrat asociala” texter ur senaste decenniets produktion. Här är allt på prov men ingenting ungefärligt.

Det har blivit ett block till bok som klockar in på 380+ sidor. Oresonligt muntert, hårresande egensinnigt, klokt och knasigt i ett. Rena motvallskärringevangeliet.

Allt är inte guld som glimmar. Men Berg vore den första att ana ni-vet-vad i mossen om så vore fallet. Hon vill inte tjusa utan drabba. Och filosoferar hellre med hammare än med taktpinne. Ibland slår hon snett – med följder för såväl spiken hon vill sätta i patriarkatets kista som tummen hon har med tidsandan.

Men på en sida Berg går det fler vältajmade klartänktheter än i hela böcker på annat håll. Då blir det inte bara ett måste utan ett nöje att se henne jabba med sin blinda fläck: trots det goda fotarbetet är hon underligt dogmatisk just när hon tror sig golva dogmer.

Ta bara en sådan sak som aversionen mot perfektion. Förordet – som, handen på hjärtat, är aaningen långrandigt – gör klart att Berg vill ta sig ”så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma”. Något annat vore förstås gökur, bankfack och annat narcissistiskt manligt. Det vill säga: schweizerlitteratur.

För Berg har språket inget egenvärde. Det får gärna kränga. Hon bannlyser varken svordomar eller feltända metaforer, svepande generaliseringar eller svengelska. Essäerna blir därefter: ”De snubblar över sig själva, innehåller för många stötiga bisatser och alldeles för många kolon, de faller pladask till höger och vänster. Rätten till det fula, fumliga och ibland rent av charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande”.

Jag kastar gärna in handduken. Men undran kvarstår: skulle den opomaderade essäkonst som förespråkas vara mindre stilig? Inget tyder på att Berg vore naiv nog att tro det. Varför envisas hon då med att hennes texter dissar etikett och saknar polityr, när de om möjligt är mer genomarbetade än genren kräver? Hennes stil lyder ju inte andra regler, bara andra värderingar. Och lindar sina bandage precis lika hårt som de egenkära skuggboxarnas.

Förmodligen gör hon det därför att hon håller på den subversiva kraften. Det är den som gör litteraturen till kvinnans och barnets bundsförvant i en värld styrd av Normen, Självbespeglingen eller annan valfri förtryckare. Som essäist drömmer Berg egentligen om en position bortom maktspelet. Hon kallar den för ”ufo”. Det rör sig om en roll med ”förhållandevis vag anknytning till samhällets normer”. Läsaren vid ringside hejar gärna på.

Tyvärr måste även aliens landa. Annars hittar de aldrig ”vägen genom sin egen omöjlighet”. Då hjälper känslan för tajming. Och så det där hjärtat dolt under viljan att ”försöka”. Berg har bägge delar. Resten är bara konst, nobel eller ej.