Bokrecensioner
Agnes Hellström: ”Ränderna går aldrig ur”
Publicerat 2009-10-15 16:05
Foto: Sandra Qvist Agnes Hellström debuterar med roman om internatlivet.
Klädval och hångel. Underhållande men omotiverad roman om internatlivet.
Dela med andra:
Litteraturrecension
Författare: Agnes Hellström
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-agnes-hellstrom-randerna-gar-aldrig-ur-1.975488
Titel: ”Ränderna går aldrig ur”
Förlag: Forum förlag
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Oscar K. och Dorte Karrebæk: ”Idiot!”
- Maria Zennström: ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?”
- Lars Jakobson: ”Vännerna”
- Ann Hallström: ”Saknaden”
- Jakob Staberg: ”Sjukdomens estetik”
- Anders Fager: ”Svenska kulter”
- Andres Lokko: ”Andres 1989–1998”. ”Lokko 1999–2009”
- Artur Domoslawski: ”Kapuscinski Non-Fiction”
- Maja Lundgren: ”Mäktig tussilago”
- Björn Elmbrant: ”Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr”
En flicka växer upp i ett radhus i ett mellansvenskt mindre samhälle med en ensamstående mamma som revolterat mot sin bakgrund i överklassen. Flickan längtar tillbaka till de fina salongerna och hennes mormor bekostar en vistelse vid den internatskola som hennes släkt har möjliggjort genom donationer. Flickan kommer långsamt till insikt om det ytliga och orättvisa i denna värld. Det är handlingen i Agnes Hellströms debutroman ”Ränderna går aldrig ur”.
Den strikta hierarki som råder på skolan mellan första-, andra- och tredjeringare är en förberedelse för ett arbetsliv och ett samhälle där vissa måste vara beredda på att lyda och andra på att chefa. Lika mycket som den lilla ortens svenska arbetare ser ned på och generaliserar om invandrare, ser internatskolans elever ner på och generaliserar om alla som inte ”väljer” att få hög lön och villa. Detta är den politiska analysen i Hellströms roman.
”Men när jag drar på mig strumpbyxorna upptäcker jag till min stora förfäran ett hål mitt på knäet. Mitt sista par, en katastrof. Inte en chans att jag hinner ner till stan.”
Detta är stilen i romanen; enkel och realistisk, med exakta beskrivningar av matintag, platser och klädval.
Och det är det hela. Det som står står på raderna. Gymnasietidens osäkerhet, förstärkt av ett överklassens kodsystem som är okänt för huvudpersonen, fyllor, fester, falskleg och hångel.
Frågan om vem jag är och var jag passar in ligger som en bakgrundsmusik över de flesta sammanhangen. Det är lättläst, underhållande om man vill kittlas av fina miljöer och snabba bilar, politiskt vettigt på en väldigt grundläggande nivå.
Enligt baksidestexten har Agnes Hellström själv gått på den porträtterade internatskolan, Sigtunaskolan Humanistiska läroverket, och jag anar att ”Ränderna går aldrig ur” har varit viktigare för henne att skriva än den är för mig att läsa. En sympatisk roman, visst. Men det räcker inte riktigt för en motiverad roman.
Visar 1 av 1. Per sida:
jag går själv på sshl nu och jag kan förstå att du inte känner så stor anknytning till innehållet i boken men om man går där så får man bilder uppspelade i huvudet och den blir mer "levaden". ALLT har inte förändrats där sedan 90-talet (men endel) o man känner igen sig även om man kanske inte har blivit utsatt för allt själv.
-, 23:03, 16 oktober 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
