Anne Carson: ”Röd självbiografi”

Den grekiske poeten Stesichoros levde på 600-talet f Kr och hyllades länge som en av de verkligt stora. Ändå finns i dag nästan ingenting bevarat av hans verk. Det är med Stesichoros som med den grekiska litteraturen i stort: bara brottstycken återstår. Ett fragment här, en papyrussnutt där – spillror av en värld. Man kan beklaga detta, som generationer av västerländska antikvurmare gjort. Men kanske ännu mer fascineras över spillrornas förmåga att likt en framgångsrik mikroorganism reproducera sig i en främmande miljö.

Så har exempelvis gamle Stesichoros nu gått och blivit en större kändis än någonsin förut. Vilket hänger samman med att fragmenten från en av hans dikter utgör råmaterialet för en av det senaste decenniets mest hyllade romaner i gränslandet mellan innovativ litteratur och existentiellt borrande vardagsskildringar: Anne Carsons ”Röd självbiogafi”.

När Carson nu introduceras på svenska är det inte en dag för sent. Sedan länge föregås hon av ryktet att vara den tänkande amerikanska litteraturens stora hopp, låt vara att hon faktiskt är kanadensiska. I den långa raden av beundrare och budbärare hittar man såväl gamla stötar som Harold Bloom som sensibla kritiker som Susan Sontag, men även i smala och smarta teveserier som ”L-Word” är Carsons namn en gångbar signal. Att en så brokig samling röster enas om något är antingen märkvärdigt eller misstänkt, men efter att ha läst henne i Mara Lees översättning kan jag bara kapitulera och falla in i kören: ryktet talar sant.

Anne Carson är verkligen mycket speciell.

Och ”Röd självbiografi” är en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet.

Sin titel till trots är boken ingen självbiografi. Inte heller är den, som undertiteln uppger, ”en versroman”. Mer korrekt vore nog att kalla den en romandikt med ojämn högermarginal. Men ett biografiskt fokus har den, nämligen pojken Geyron, som växer upp tillsammans med sin blida och för­stående mor men under klacken på sin elaka storebror. Geyron är inte som andra pojkar. Han är röd och har dessutom vingar. Han är kort sagt ett monster. Vi möter honom först i barndomen, sedan i tonåren då han förälskar sig i den lynnige Herakles som snart lämnar honom, och slutligen i vuxenlivet då han oväntat återser sin svekfulle älskare på en resa i Sydamerika.

Där, på branten av en röd vulkan, skils vi från Geyron i samma stund som han prövar sina röda vingar.

Bakom denna historia finns alltså en antik myt. Carson inleder mycket litteraturhistoriskt med att gå till källan, det vill säga Stesichoros: ”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår tid för en poet.” Därefter orienterar hon läsaren i poe­tens stora dikt om Herkules – på grekiska Herakles – tionde stordåd. Dådet bestod enligt myten i att beseg­ra och döda ett märkligt beving­at rött monster som bodde på en ö där det vaktade en magiskt röd boskapshjord. Det speciella med Stesichoros version är att han berättar historien ur en oväntad synvinkel, nämligen monstrets. Det är hans upplevelse av Herakles ankomst och angrepp som står i centrum. Det är hans nederlag och död som upptar diktaren.

­I denna anda har Carson vänt på historien ännu en gång genom att göra mytens kamp till en kärlekshistoria, och Herakles till en hjärtekrossare snarare än en monster­dråpare. Visst kan man tycka att detta känns rätt så mycket… 1922. Ändå är Carson bara skenbart en James Joyce-epigon eller, för den delen, bara skenbart ännu en författare av identitetspolitiska romaner på temat homosexualitet och utsatthet. Hennes handfasta utgångspunkt i Stesichoros fragment, som infogas i boken, bär vittnesbörd om en konceptuell litteratursyn snarare än en modernistisk. Något oväntat, men helt stilenligt, avslutas boken också med en ”intervju” med Stesichoros.

”Röd självbiografi” kan läsas som en utvecklingsroman filtrerad genom ett på en gång sensuellt och rått poetiskt temperament. Carson är nog inte främst ute efter att fånga vad det innebär att vara människa genom att uppsöka det icke-mänskliga. Hon är ute efter att fånga varat i ord. Hon är, likt Stesichoros, en beskrivningens diktare. Den ”självbiografi” vi enligt titeln får ta del av är ju noga taget ett adjektivs.

Sålunda följer inte de fyrtiosju kapitlen i Geyrons självbiografi den sedvanliga dramaturgin. I stället innehåller den en kaskad av exakta bestämningar av hur ”natten klättrar upp på land”, av ”en rosa liten mun som liknade en bröstvårta” eller av ”det desperata drama som det innebär att vara jaget i en sång”.

Sådana beskrivningar gör mig lycklig. Men så småningom också oroad och lätt skärrad. För om denna beskrivningskonst kan släppa lös varat, så kan den också blottlägga hur förtöjningarna åter läggs fast och språket upphör att lysa livet. Sist och slutligen är det om detta Geyrons sorgliga skepnad vittnar.

Kärleken falnar. Den röda världen finns inte mer.