Bokrecensioner
Björn af Kleen: ”Jorden de ärvde”
Publicerat 2009-11-06 09:47
Foto: Ola Nilsson I "Jorden de ärvde" visar Björn af Kleen hur den svenska adeln trotsar arvsrätten. På bilden syns Björnstorps slott i Skåne.
Rör inte mitt gods! Den svenska adeln är liten, men mäktig. I sin nya bok undersöker Björn af Kleen hur den lyckats behålla sin särställning. Oupphörligt intressant, skriver Nina Björk.
Litteraturrecension
Författare: Björn af Kleen
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-bjorn-af-kleen-jorden-de-arvde-1.989120
Titel: ”Jorden de ärvde”
Förlag: Weyler förlag
Björn af Kleen
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Germaine de Staël: ”Tio år av landsflykt”
- Bengt Emil Johnson: ”Aftonsånger”
- Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
- Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”
- Magnus Nilsson: ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”
- James Ellroy: ”Oroligt blod”
- Annika Lantz och Anders G Carlsson. Ill. C Kåberg: ”Annika har fått löss”
- Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
- Hans Carstensen: ”Stand-up psycho”
- Helena Granström: ”Osäkerhetsrelationen. En versroman”
Titeln på Björn af Kleens bok om den slottsägande adeln i Sverige är bra – ”Jorden de ärvde”. Så å ena sidan materialistisk: det handlar helt enkelt om en privilegierad grupps markinnehav givet av födseln. Så å andra sidan känslosam i sina konnotationer till Evert Taubes visa om Änglamarken, där jorden är något vi, vi alla, ärvde och därför gemensamt måste vårda som en ömtålig gåva till framtidens barn.
Titelns tre små ord utmejslar genast en spänning: genom att vi blir de kommer ordet ”ärvde” i gungning. Det juridiska arvet är den avsedda innebörden, men i våra öron ringer även den existentiella. Att som enskild individ ärva jorden – hur är det ens möjligt? Just så effektivt arbetar ofta af Kleens prosa. Han hittar den avgörande detaljen som sätter ett längre resonemang i koncentrerad blixtbelysning.
Utgångspunkten för ”Jorden de ärvde” är att ryktet om den svenska adelns borttynande är betydligt överdrivet. Gruppen må vara liten, 2,5 promille av landets befolkning, men den äger oproportioneligt mycket mark – i Skåne och Sörmland hela 13 procent.
Den har en mäktig lobbygrupp i Sveriges jordägareförbund och dess europeiska kusin European landowner’s organisation. Den har gynnats av de senaste årens skattepolitik vad gäller arv och förmögenhet. Den har ofta både politikers och näringslivsfolks öra. Så, undrar af Kleen, ”hur har dessa familjer lyckats bevara en ekonomisk elitställning samtidigt som det omgivande samhället förändrats i grunden”?
Där börjar han. Och så åker han ner till slottsägare Nils Gyllenkrok i Skåne, som just ansökt om att få sitt fideikommiss Björnstorp och Svenstorp förlängt. Det skulle innebära att äldsta sonen i familjen får ärva egendomen obeskuren, såsom fideikommissurkunderna från 1700-talet stadgar.
”Familjens förhoppning är att urkunderna ska få fortsätta att gälla i två generationer framöver”, skriver af Kleen. Och lägger genast till: ”Två generationer av Gyllenkroks döttrar ska gå utan sin laglott.” Formuleringen etablerar omedelbart en konflikt: de gamla patriarkernas önskan om ägandekontinuitet inom familjen mot den nya tidens individuella rättigheter.
Vilken sida vinner? Ja, när remissinstanserna – Lunds kommun, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet med flera – har sagt sitt i frågan visar det sig bli 1–0 till 1700-talet. Fideikommisset förlängs. Arvsrätten åsidosätts.
Varför? Generellt visar af Kleen att den jordägande adeln i Sverige, och speciellt fideikommissets fortsatta existens, har gynnats av två ting: det socialdemokratiska arbetarpartiets jordbruks- och skattepolitik samt en ny retorik kring vikten av att bevara ”kulturarvet”.
Fideikommisser strider ju i sig mot den moderna prestationsprincipen. Om man inte är hindu kan det knappast ses som en personlig bedrift att födas som första pojke i en familj. Så kraven på avvecklingslagar kommer redan i slutet av 1800-talet, men först under det radikala 1960-talet blir de verklighet. Samtidigt har jordbruket då börjat mekaniseras, rationaliseras och inriktats på storskalighet; att stycka gårdar mellan syskon ter sig då kontraproduktivt mot lönsamhetskraven. Dessutom skrivs i lagen in en undantagsparagraf: om fideikommisset har ”synnerlighet kulturhistoriskt värde” må konungen förlänga urkunden.
Denna undantagsparagraf får än starkare vikt av en statlig utredning från 1995, Kulturarvsutredningen, som bland annat skriver att det kan ligga ett ”kulturhistoriskt värde i ägarkontinuitet”. Utredningen blir aldrig lag, men den refereras enligt av Kleen flitigt när fideikommiss efter fideikommiss kommer att förlängas.
De stora odelade gårdarna höjer sig över principen om likhet inför lagen. De höjer sig också över den fria marknaden i det att de på grund av sina stora arealer också får stora EU-bidrag. Men den feodala inrättning som själva adeln utgör lever också gott på modern politik.
När Göran Perssons regering slopade skatten på ”arbetande kapital” sjönk i ett slag familjen Gyllenkroks beskattningsbara förmögenhet från två miljoner till hundra tusen. Sedan kom vad Nils Gyllenkrok talar om som ”nästa stora gåva” från socialdemokraterna: borttagningen av arvsskatten.
När Björn af Kleen presenterar sin upptäckt – sossarna har agerat adelskramare – för Göran Persson himself kastar denna sig över författarens listor från Lantmäteriet där de adliga herrgårdarna är markerade med gul överstrykningspenna. Han letar upp Sörmland och hittar ”hela gänget”, men frågar sig ”Var har vi bönderna då?”
Det visar sig att Persson inte avser bönderna i allmänhet, utan familjen Bonde, ägare till Sörmlands stora gods Ericsberg. Och där får af Kleen en gratis stilistisk och innehållslig poäng i sin tes att Perssons godsinköp egentligen inte strider mot partiets förda realpolitik.
”Jorden de ärvde” förenar det iakttagande reportaget med den historiska och politiska faktaredogörelsen. Den spänner över svensk inrikespolitik, fideikommissets historiska utveckling, statliga utredningar, adliga generations- och syskonkonflikter, besök på slott och internatskolor, jaktutflykter.
Den är oupphörligt intressant, om än inte intellektuellt analytisk eller teoretiserande. Jag saknar dock källhänvisningar; det behöver ju inte vara regelrätta noter, men en litteraturförteckning hade onekligen gett stadga.
Visar 1-10 av 51. Per sida:
Efter att ha läst boken så är det tydligen inte alltid så att resten av den "adliga släkten" får nyttja gods och arealer.
Erik, 23:24, 11 november 2009. Anmäl
Dessutom, precis som artikel nämner, att bråka om fideikomiss idag med avskaffad arvsskatt samt slopad skatt på ”arbetande kapital” vittnar mest om Kleens "raseri" över att ha blivit undanhållen sin rättmätiga del av arvet.
Mer intressant är hur Göran persson informerade sig i EU, avskaffar diverse skatter och sedan ihop med sin fru f.d chef för ett stort statliggt monopol som gav henne stora pensionsförmåner, väljer att köpa och dessutom belåna sig för att köpa ett mindre "gods" som omfattas av de förmånliga regler han själv drivit igenom. Arbetarpojken som fixade sin egen "fideikomiss".
Rättmätig kritik av förlegat system som ersatts av ett nytt, 12:43, 11 november 2009. Anmäl
Jag tycker det som överskuggar af Kleens resonemang är att hans mamma gick miste om ett stort arv pga av fidekomiss och därigenom även han själv. Det är en orättvis konstruktion och vädligt omodern i vårt jämlika samhälle. Just jämlikhet och likabahenadling är en grundsten. Men, även om den förstfödde sonen "ärver" gods och arealer så hindrar det väl inte resten av den "adliga släkten" att nyttja densamma ?
Sherpa, 10:28, 11 november 2009. Anmäl
Varför är det bättre att äldre svenska möbler, speglar och konsthistoriskt intressanta porträtt är samlade i svenska privathem? För mig gör det ingen skillnad om prylarna befinner sig i Sverige eller Thailand då jag ändå inte har tillgång till dem. Är det verkligen bättre några enstaka njuter av objekten i samma land som de producerades?
Charlotte, 22:06, 10 november 2009. Anmäl
När Sven Hedin efter adlandet 1902 introducerades på riddarhuset erhöll han nr 2344, det är alltså över 2000 personer som adlats efter 1625 och de flesta har varit officerare och tjänstemän. Under 1600-talet kunde de i donation av kungl majt dvs staten få en mindre gård eller två eller några skatteintäkter sk frälseräntor ( de sista frälsenaturerna inlöste staten på 1900-talets början). De flesta adelsfamiljerna har några generationer innan adlandet varit vanliga bönder. Adeln överlag har alltså INTE ägt stora jordegendomar.
Eric, 10:18, 10 november 2009. Anmäl
Björn af Kleen redovisar en del men döljer det som inte passar. Efter att ett antal fideikomiss avvecklats i enlighet med vad lagen stadgar har de även försålts ur ägarsläkterna varvid betydande samlingar äldre svenska möbler, speglar, konsthistoriskt intressanta porträtt mm kommit ut på marknaden och köpts upp av internationellt verksamma samlare och handlare för att sedan lämna landet eftersom ur kultursynpunkt lämpliga exportförbud saknas.
Tony, 07:07, 10 november 2009. Anmäl
De är ju utmärkt att lagen skyddar arbetande människor som orkar bruka jorden. Snart växer landet igen eftersom folk likt hjärntvättade lämmlar vill bygga bostäder i Stockholm." Det är ju bostadsbrist" har de lärt sig att säga i den av socialdemokratiska arbetarepartiet uppbyggda grund- och enhetsskolan. Drick ert kaffe i skyskrapan medan adeln sliter på skog och mark.
polischefen, 13:28, 8 november 2009. Anmäl
Ironiskt att någon som lagt sig till med ett namn som formligen skriker "adel" attackerar adeln …
Vulgus Populus, 09:20, 8 november 2009. Anmäl
Mina tankar går till Elisabeth Tamm, som genomförde många förändringar på sitt gods efter pappans död och övertagande av ägorna och ett stort lantbruk, just i Sörmland. Det hon skrev och gjorde för kvinnors rättigheter är värt att lyftas fram . Boken Fred med Jorden och kravet på att bruka den ägda jorden var en unik tanke, som är högaktuell idag. Rättvist ägande och arv är byggt på gamla patriakala grunder, som bör ses över inför vår nya situation. Uppmaning till mer kunniga i frågan. Nina Björk tack för ännu en ögonöppnare!
Två frågor:
För det första; är det principiellt fel att en stor förmögenhet, som t.ex. en herrgård, går i arv till nästa generation när den nuvarande ägaren dör? Ja, det tycker man antagligen om man är kommunist. Alla vi andra tycker väl det är naturligt att barn ärver föräldrar.
För det andra; är det ett problem för det svenska samhället om man i en dj-vligt begränsad krets inte behandlar alla arvingar lika, i syfte att bevara "familjens" position på individens bekostnad? Jag är inte adlig, och emotser inget större arv, och därför tycker åtminstone jag att detta är "de resandes ensak". Vad skulle ett vettigt argumnet för något annat synsätt, ur ett allmänt perspektiv, egentligen kunna vara?
Summa summarum; känns inte den uppbragta tonen hos Nina Björk, och hos af Kleen antar jag, lite konstig?
Björne, 21:04, 7 november 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
