Bokrecensioner
Carl Göran Ekerwald: ”Lyssna med ögat”
Publicerat 2009-11-12 09:53
Illustration: Pelagio Palagis/Tatsuo Miyajimas Utställningen "In-finitum" på Palazzo Fortuny i Venedig visar verk som Pelagio Palagis "Ofärdigt porträtt" och Tatsuo Miyajimas "Sea of time".
Konsten är alltid samtida. Det skriver Ingela Lind apropå en ny bok av Carl Göran Ekerwald och en fantastisk utställning i Venedig.
Litteraturrecension
Författare: Carl Göran Ekerwald
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-carl-goran-ekerwald-lyssna-med-ogat-1.992975
Titel: ”Lyssna med ögat”
Förlag: Karneval förlag
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
- Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”
- Magnus Nilsson: ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”
- James Ellroy: ”Oroligt blod”
- Annika Lantz och Anders G Carlsson. Ill. C Kåberg: ”Annika har fått löss”
- Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
- Hans Carstensen: ”Stand-up psycho”
- Helena Granström: ”Osäkerhetsrelationen. En versroman”
- Barbara Ehrenreich: ”Karnevalsyra”
- Henrik Brandão Jönsson: ”Fantasiön”
Hur blir vi mottagliga för konst? Hur gör vi för att ”lyssna med ögat”, som Carl Göran Ekerwald kallar sin nya bok – en skenbart anspråkslös essäsamling om vad konst kan betyda.
Författaren förespråkar inte i första hand mer kunskap (ibland säger han dock emot sig själv). Nej, det viktigaste är att skärpa förmågan till ”vittring”. Att se blir en uppfordran till vakenhet. En lystring som kräver att man lägger av åsikter och tankefoster och gör sig lätt och liksom rensad.
Carl Göran Ekerwald rör sig med sinnesanalogier. Hans sätt att resonera påminner mig om ”In-finitum” på årets Venedigbiennal – en utställning som jag inte kan glömma. Med sin labyrintiska uppbyggnad av omkring tre hundra konstverk från alla tider och stora delar av världen drabbade den mig som fruktansvärt vacker. Och estetiskt epokgörande!
Scenen var museum Fortuny i Venedig, ett bedagat palats i venetiansk gotik som fram till 1949 utgjorde hemmet och arbetsplatsen för Mariano Fortuny – storvulen art déco-scenograf, ingenjör, målare, textilfabrikör, fotograf, modeskapare och kulturpersonlighet med rötter i det sena 1800-talets dekadensrörelse.
I det tunga, illustrerade praktverk som fungerade som en katalog till ”In-finitum” betonades det osäkras, odefinierades och ofullbordades betydelse för konstupplevelsen. Verken hängde också anonymt i drivor uppåt väggarna, mot våder av Fortunys blekta sammetstyger med orientaliserande mönster. Här blandades antika skulpturer helt fräckt med kändas och okändas skisser och små och stora verk av Klein, Morandi, Kiefer, Picasso, Dumas, Kapoor, Judd, Rothko…
Jag fick en orienteringskarta i handen, men det gick inte att para ihop konstnärer och verk i själva rummen. Men min förvirring visade sig leda till en ny koncentration. Rytmen, ljusförändringarna och de visuella kopplingarna samverkade till en musikalisk helhetsupplevelse, ett fantastiskt allkonstverk i flera dimensioner.
”In-finitum” var en orkestrering av sinnesanalogier. Den relaterade till korrespondenserna och rimflätningarna hos Charles Baudelaire, Richard Wagner, León Bakst, Marcel Proust. Helt ”fel” och så långt från den diskreta vita utställningskuben som man kan komma. Men här skapades ett laboratorium av ting, tecken och uttryck som kunde brytas ned, blandas om och förskjutas. Och i centrum stod vi, betraktarna, med makten att se och förvandla vad vi ser.
Handgripligen förstod jag att seendet inte är passivt. För att verkligen se måste vi tolka och omtolka. ”Betraktarens makt är vars och ens makt att på sitt eget sätt översätta vad han eller hon upplever”, skriver också den franske filosofen Jacques Rancière i ”Den emanciperade betraktaren” och kallar oss likar inför de intellektuella äventyr som vi genom vår tolkning omvandlar till något alldeles eget.
I ”Lyssna med ögat” hävdar Carl Göran Ekerwald något motsvarande. Det är en ovanlig bok – en intelligent text som inte tyngs av pretentiösa teorier. Ekerwald har ett rentvättat språk och lutar sig som klassisk humanist mot en blandning av ödmjukhet och visdom – likt de kinesiska tänkare som han ofta refererar till.
Jag tycker mycket bättre om bokens första avdelning än om den andra, där han själv ger sig på tolkningar av ett antal verk. Där kan det bli påtagligt att vi kommer från skilda generationer, till exempel när han lite slarvigt talar om fotografi som mekaniskt eller om konstbetraktaren som ett barn. Vilket är en pedagogisk önsketanke från den tidiga modernismen som ofta lett till nedvärdering av bildkonsten och dess vida, spånande och ofta oregerliga form av intelligens.
Men jag tar allvarligt på Carl Göran Ekerwalds grundfråga: Om konstnären har rätt att arbeta på fri hand, varför har då inte också konstbetraktaren samma rätt att tolka förutsättningslöst?
Där är vi tillbaka i det som utställningen ”In-finitum” gjorde så klart för mig. Att konsten för den som lyssnar alltid är samtida. Och att seendet är aktivt och inte passivt, som hävdas i så många klichéartade kulturpolitiska skrivningar om att betraktaren måste lockas att handgripligen agera för att bli delaktig i kulturen.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.


















