Kjell Eriksson: ”Öppen grav”

För något tiotal år sedan var de svenska deckarna de nya realisterna. När mycket av annan litteratur framstod som instängda kammarspel eller privata relationsdramer, fanns dagens verkliga Sverige beskrivet bland trötta poliser och brottslighet. Ibland med samhällskritisk udd i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös efterföljd, men oftast bara sakligt beskrivande. Poliserna var mer som kommissarie Maigret; engagerade betraktare som löste gåtor i samhällets alla skikt.

Jag vet inte om det är så längre. De flesta längre deckarserier fastnar i enögda åsikter och inkörda hjulspår, de yngre begränsar sig till små privata dramer. De stora dragen saknas, brotten blir individuella i stället för exempel.

Just därför är det så befriande att läsa Kjell Erikssons deckare om Uppsalapolisen Ann Lindell, som började 1999 med ”Den upplysta stigen” och nu är framme vid den tionde och uttalat sista boken, ”Öppen grav”. Det centrala temat genom hela serien är den breda samhällsskildringen, men Kjell Eriksson gör inga halsbrytande analyser av sakernas tillstånd. Han beskriver i stället, och låter läsaren dra slutsatserna själv.

Här finns de vilsna människorna som vuxit upp i den folkhemsdröm som inte längre finns. Här finns ungdomarna som inte hittar in i samhället. Här finns brottslingar och offer och poliser, och alla är de rätt vanliga människor. Kjell Eriksson pekar inte ut någon ansvarig, han nöjer sig med att beskriva hur individen påverkas av samhället, men ändå alltid har kvar sitt fria val. Kain behöver inte döda Abel trots att han känner sig orättvist behandlad.

Ända från starten har Kjell Eriksson varit ojämn: ibland blir han pekoralistisk, ibland blir han pratig eller fastnar i transportsträckor. Men i den nya och sista boken, ”Öppen grav”, är det rakt igenom briljant. Här finns allt man kan förvänta sig av en Kjell Eriksson-deckare. Klasskildringen med historiska tillbakablickar. Polisernas lågmälda stretande med utredningen. Ann Lindells hjälplösa kärlek till Edvard på Gräsö. Men nu har Kjell Eriksson slipat ner sina tidigare kantigheter till en berättelse som är exakt och dia­manthård.

Det börjar fullständigt genialt med hur den åldrade professorn får det samtal som måste vara en dröm för varje forskare: Han är årets Nobelpristagare i medicin. Kjell Eriksson beskriver professorns reaktioner i detalj, så att det blir ett ironiskt porträtt av människans balanserande mellan hybris och självömkan. Det tar inte lång stund innan den gamla professorns inledande vimsiga oförståelse övergår till att han rätar på ryggen, ser sig i spegeln och ser en människa som minsann är värd ett Nobelpris. Jojomänsan! Storsint börjar professorn tänka på att nämna kolleger, de kommer att bli så tacksamma!

Det blir de ju inte. Tvärtom vaknar den infama akademiska avundsjukan, som Kjell Eriksson har berättat om tidigare, där en litteraturdocent blev förnedrad i ”Nattens grymma stjärnor” från 2005.

I Kjell Erikssons händer är kammarspelet ingen begränsning, tvärtom låter han ett fåtal medverkande bli symboler för en samhällsförändring. I huset där professorn bor arbetar hushållers­kan som numera blivit avdragsgill och hushållsnära efter femtio år i professorns hem. Docenten i huset bredvid gjorde klassresan för länge sedan och är fortfarande rasande, medan det i trädgården står en trädgårdsmästare som faktiskt gräver efter sina rötter. Alla har de förstås anledningar att vilja ont.

Det är i personskildringen ingen annan deckarförfattare kommer i närheten av Kjell Eriksson. I hans deckare finns lantarbetarna, de fackligt aktiva, de som byggde landet, de strävsamma vars historia sällan berättas. Kjell Eriksson låter dem berätta om gemenskap, om arbetsglädje och inte sällan om den svenska myllan. De minns var de kom från, de har sparat den gamla kökssoffan och minns hur det var när arbetarrörelsen stod för hoppet om en bättre värld.

Kjell Eriksson började berätta om polisen Ann Lindell när hon var ganska ung och just hade gjort slut med Rolf. Sedan dess har hon träffat sin stora kärlek Edvard, hon har fått sin son Erik med en man som hon helst inte vill tänka på, och hon bor ihop med Anders. Hon har blivit äldre och lite resignerad. Det är inget ovanligt liv, och Ann Lindell är lika personlighetslös som sina manliga kolleger bland deckarhjältarna. Kjell Eriksson kallar henne konsekvent bara Lindell, precis som hennes manliga deckarkolleger alltid får ha sitt efternamn som tilltalsnamn, en diskret markering i ett samhälle där kvinnor oftast benämns med förnamn.

Men trots att serien följer Ann Lindell är det inte hon som är viktigast. Kjell Eriksson har, allt tydligare vartefter serien framskridit, låtit själva brottshistorien spela huvudrollen i varje roman. Han berättar om flyktingar från Sydamerika, om ensamma Upplandsbönder och små stretande människor som försöker klara av sina liv. Enskilda människoöden växer tills de tar över romanen, och Ann Lindell och hennes poliser backar medgörligt undan; alla böcker är inte deras. I ”Öppen grav” står en gammal skröplig professor och blinkar aningslöst mot en hushållerska som alltid har hållit tyst.

Det är ingen slump att det är männen som framträder tydligast, för trots att Kjell Eriksson är noga med att berätta om kvinnorna blir de sällan så fullödiga porträtt som männen. Men i ”Öppen grav” fungerar det: hushållerskan Agnes växer sig stark genom sin sammanbitna tystnad, inne i skuggorna väntar hon på att bli kallad av husbondens röst.

Nu samlar sig Kjell Eriksson till ett rasande crescendo där mordet är en outhärdlig men självklar konsekvens av maktförhållandena. De små männi­skorna döms och blir offer, nu som förr. Den som inte vill se vad som sker kan låta bli, eller betala för att slippa ansvar.

Det är en storslagen avslutning på en deckarserie, när man mer än någonsin tidigare önskar att den skulle fortsätta.