Ulf Stark och Anna Höglund: ”Amos och Soma”

Få svenska barnboksförfattare har som Ulf Stark med sådan glädjande envishet skrivit om döden, himlen, helvetet, paradiset och alla änglar. Kanske skulle man, i ett mer eller mindre oöverlagt ögonblick, kunna säga att Stark framstår som en barnlitteraturens Andy Warhol? Fast tvärtom!

Warhol tog det allra minst ansedda (kommersiella matförpackningar till exempel) och höjde det till konst för salongerna, medan Stark tar det allra mest ansedda: Gud, Paradiset och så vidare, och för ner dessa heligheter till den sedan länge minst ansedda kulturen – barnkulturen.

I sina bilderböcker, ofta illust­rerade av Anna Höglunds sakralt naiva bilder, låter han till exempel Djävulen oroa sig för sin oförargligt snälla son i Augustvinnaren ”Lilla Asmodeus” (1998). Och en synnerligen barnslig Gud blir svartsjuk när hans bästa vän Längel, i bilderboken ”Ängel och den blå hästen”, finner en ny vän i den färggranna springaren som Gud skapat just åt sin bästa vän.

I sina sagor och i de realistiska uppväxtskildringarna från femtiotalets Stureby staplar Ulf Stark, precis som Warhol, motiv på varand­ra, han flyttar om dem, målar dem ett och ett eller i grupp.

I Starks motivvärld ryms snarkande morfäder och täljda bark­båtar, där är hundar, döden, paradiset, änglar, musik och kärleken till livet, natur och fåglar som kvittrar. Här umgås döda och levande i en självklar och terapeutisk symbios. Och ett kärleksfullt värmande skratt håller sorgen tryggt i hand när småpojkar längtar stort efter en pappa som leker, en syster som aldrig blev född eller en morfar som bjuder på kaffe och smaskar grisfötter.

Leken är central och i flera skildringar försöker Ulf Stark få de vuxna att leka som barn. ”Glöm aldrig att leka …”, säger pappan till lille Ulf i ”När jag besökte himlen” (2003), ”för glömmer man det så blir man både elak och tråkig.”

Årets bilderbok, om den stora leken – Kärleken, handlar om aporna Amos och Soma.

Den äldsta aphonan berättar, för alla apor i sagoträdet, sagan om kärleksparet Amos och Soma som är varandras anagram. I ömsint närhet, skildrat i Anna Höglunds milt lysande blandteknikbilder, svingar de sig mellan träden, kittlar och blåser vatten på varandra som två lyckliga barn i en paradisisk tillvaro. De ser varandra och hör varandras tankar.

I det breda traditionella bilderboksformatet, som vilar skönt över två par knän, bygger Ulf Stark och Anna Höglund en sinnlig urberättelse med ton från Höga visan, men också ord från Darwin. Tillsammans sjunger de om de ulliga apornas varma kärlek. När Amos vill hämta ett äpple från ”smaka-gott-sagans” doftande trädgård i fjärran blir han tillfångatagen av den onde trädgårdsvaktaren, men räddas ur fångenskapen av sin gravida Soma.

Det är romantik på hög nivå. Med besjälade träd, solen, fullmånen och stjärnklara himlavalv som självklara ingredienser i Starks barnboksuniversum. Det är lysande och starkt.

Ändå är det märkligt att en berättelse, så full av kärlek och hopp, samtidigt gör mig så vuxet vemodig. För ”Amos och Soma” famnar i sitt lyckliga slut även en sorg över apornas historia, den djävulska människan och himlakroppen som stilla svävar runt, runt i ett sagolikt universum utan slut.