Kärlek är ett riskabelt tema för en författare, tvåsamhet är mycket svårare att lyckas med än ensamhet, när två älskande möts i litteraturen är det ofta kroppen som har lust medan själen lider nöd. I Richard Swartz ”Vita lögner” är åtrån lättväckt, men kärleken frånvarande som en svunnen dröm. I sex episoder skildras möten mellan man och kvinna som alla snarare förstärker än lindrar ensamheten.
Perspektivet i berättelserna ligger alltid hos den ena parten, i alla utom ett fall mannen. Där är han som flytt till USA undan ett åtal för förskingring och tar med sig en prostituerad till sin tvåa på 17:e våningen. En annan följer en främmande kvinna hem till hennes lägenhet men tvingas där leka med hennes barn, en tredje delar visserligen säng med en kvinna men inte något annat, en fjärde inser att den han älskar är mer engagerad i politiken än i honom.
Episoderna utspelar sig på olika platser i olika tider men de förenas av en förlamande spleen. Swartz berättar om människor som är på genomresa i tillvaron, tillfälliga gäster i främmande städer, ensamma individer kastade ur invanda spår av omständigheterna. Även om de har arbeten framstår de som sysslolösa, impulsstyrda i brist på mål och drivkraft. Förhållandet mellan man och kvinna är stumt, de talar ofta inte samma språk och även om de gör det förtiger de så mycket att närhet aldrig kan uppstå. De förblir anonyma och namnlösa för varandra och tyvärr också för läsaren.
Det namn som annars tränger sig på under läsningen av ”Vita lögner” är Hjalmar Söderbergs. Swartz berättelser påminner såväl till tematik som till stil om Söderbergs historier från en tid då dubbelmoral och sociala skrankor gjorde kärleken till en allvarsam lek. Trots att Swartz ibland placerar in sina gestalter i en tid som ligger mycket närmare vår, Stockholm 1968 eller Prag efter murens fall till exempel, är stämningen mer söderbergskt resignerad än postutopiskt alienerad.
Ibland är den lite ålderdomliga stilen kongenial med den svekfullhet Swartz skildrar, som i den finstämda berättelsen om kvinnan som får reda på att hennes man varit angivare åt säkerhetspolisen. Mannens otrohet visar sig därmed vara av ett helt annat slag än hon trott, det förflutna framstår med ens som tomt på verkliga händelser och fullt av ogiltiga minnen, tiden blir en annan. Det är en berättelse som berör.
Men i alltför många fall åstadkommer stilen bara en blek klichébild av något som hos Söderberg hade udd. Dit hör berättelsen om mannen vars otrohet avslöjas av en hårborste i rosa plast, det enda moderna föremålet i en historia som annars är full av nattstånden operettrekvisita och där intrigmaskineriet gnisslar hörbart. Den episoden går varken att gråta eller att skratta åt, den skapar en osäkerhet hos läsaren som nog är oavsiktlig, men som har med temats svårigheter att göra. Hos Swartz som hos Söderberg är kärleken granne med livsledan, men hos den senare är det personerna som har den känslan, medan det hos Swartz är berättaren som utstrålar en förströdd spleen.