Richard Wilkinson och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid

I Genève lär det finnas en psykiatrisk klinik som specialiserat sig på behandling av de mycket rika.

En av de vanliga orsakerna till psykisk ohälsa bland de murinhägnade lyxvillornas och italienska sportbilarnas ägare påstås konstigt nog vara känslan av mindervärde.

När grannen rattar en splitter ny Ferrari lider man då inte helvetets alla kval av att behöva köra förbi hans garageinfart i bara en BMW? Om hans årsinkomster mäts i åttasiffriga belopp, hur kul är det då att kalla sig miljonär?

Om denna mänskliga förmåga att må dåligt även när man har det oförskämt bra, handlar en av förra årets mest omdebatterade brittiska böcker, ”The Spirit Level” (nu på svenska med titeln ”Jämlikhetsanden”).

Författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, som båda är välrenommerade forskare i epidemiologi, har beslutat sig för att bevisa en tes som i vårt politiska klimat blivit kontroversiell: att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen.

Det låter nästan som en parodi på en titel ur floden av vänsterlitteratur, men det är det inte. Tvärtom ger boken ett av de mest övertygande och välargumenterade förslagen till social förbättring som jag läst på tio år.

Författarnas undersökning, imponerande i sin bredd, bygger på omfattande statistik från 21 rika länder, bland annat Sverige, samt USA:s delstater. Den säger mer om vilka vi är och vart vi är på väg än 100 svenska debattartiklar.

En stötesten för den Panglossaktiga liberalism som varje dag förkunnar att vi lever i den bästa av världar (”aldrig har så många varit så välbeställda som nu” eller ”aldrig har valfriheten var så total som i dag”) har varit de brant stegrande ohälsotalen i många av världens rikaste länder.

Mot bilden av en överväldigande materiell välfärd måste forskarna ställa rapporter om den lavinartat ökande förskrivningen av psykofarmaka, den tilltagande sjukliga fetman, kriminaliteten, våldet, tonårsgraviditeterna, utbyggnaden av fångvården, den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Bland annat.

Tillväxt är tydligen inte allena saliggörande.

I Sverige har en begriplig skepsis ofta gjort sig gällande när det gäller hur samtiden pratar om stress och oro. Forskare och debattörer har vädrat en försiktig kritik av den postmoderna ”tycka synd om-­kulturen”.

Kanske lever den samtida svensken så skyddat att minsta motgång bryter ned honom eller – oftare – henne? Kanske är snacket om stress och ångest bara just snack?

Problemet med det resonemanget, visar författarna till ”Jämlikhetsanden”, är bara att annan forskning, till exempel av Jean Twenge, psykolog vid San Diego-universitetet, faktiskt har lyckats belägga att vi verkligen är mycket oroligare och ängsligare än tidigare.

Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.

Studier på andra håll visar samma sak. I de flesta industriländer har det skett en väsentlig ökning av ångest och depressioner. Bland ungdomar har det nästan alltid återföljts av en högre frekvens av beteendestörningar som brottslighet, alkoholism och drogmissbruk.

Så varför lyckas människorna i västvärlden inte njuta av det välstånd vi skapat åt oss? Varför blir folkhälsan sämre i takt med att vi blir mättare?

Både till höger och vänster på den politiska skalan har det alltid funnits personer som känt på sig att ojämlikhet leder till social splittring, svårigheten har varit att bevisa det. I industrialismens tidevarv oroade sig många, inte minst de konservativa, för att samhället skulle atomiseras.

Vårt samhälle, där individen är lika lösryckt och atomiserad som någonsin på 1800-talet, präglas av konkurrens, alienation och avundsjuka, skriver Wilkinson och Pickett. Statusjakt är något som tycks bli viktigt i tider då människor känner sig osäkra på varandra, är dåliga på att visa tillit, känner bristande trygghet och förankring.

Statusjaktens och jämförandets källa är inkomstskillnaderna. Dessa skillnader har blivit gigantiska, framför allt i USA och Storbritannien.

Då spelar det mindre roll att de fattiga i USA och Sverige materiellt sett är mindre fattiga än de var för 50 år sen. Relativt sett är de ändå mindre värda, i båda sina egna och de rikas ögon.

I det materiella misslyckandets fotspår följer en störtsjö av diagnoser. Människor som från barnsben lär sig att betrakta sig själva som andra klassens varelser (”white trash”) med andra klassens konsumtionsvanor, till skillnad från kändisarna och eliten vars kroppar och liv utrustas med lyxartiklar som de flesta andra bara kan drömma om, blir så småningom sjuka eller kriminella. Vilket egentligen är absurt, eftersom kapplöpningen om vem som har mest prylar när han eller hon dör blivit ohållbar i ett läge där vi av klimatskäl måste begränsa konsumtionen.

Sambanden är tydliga: ju jämlikare ett samhälle är, desto fredligare, friskare och mer högpresterande ter sig dess befolkning. Sverige, skriver forskarna, utgör lite av ett undantag, eftersom landet fortfarande tillhör de mest jämlika i västvärlden; dock med blixtsnabbt ökande klassklyftor, vilket kanske förklarar de gåtfullt höga ohälsotalen för svenska ungdomar.

Det måste ha krävts en del mod för att ge ut ”Jämlikhetsanden” mitt under brinnande lågkonjunktur, när kampen för jobben överskuggar allt annat.

Just därför hoppas jag att så många politiker som möjligt läser den.

Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.

På lördag kl 13 framträder Richard Wilkinson på ABF i Stockholm.