I torsdags kväll stod Camilla Tilling för första gången på Konserthusets scen sedan hon blivit en internationellt firad sopranstjärna. Och hon tog verkligen publiken med storm.
Men först hade Filharmonikerna under ledning av nye finske chefdirigenten Sakari Oramo laddat salen med ett sällsynt inspirerat framförande av Robert Schumanns romantiskt krängande fjärde symfoni. Något som skapar förväntan inför Oramos och Filharmonikernas kommande skivutgivning på Sony Classical av Schumanns samtliga symfonier.
Men kvällen var Camilla Tillings – i Ludwig van Beethovens ”Ah! perfido” för sopran och orkester från 1796. Ett verk för konsertscenen som Tilling från första takten, med sin lystet njutningsfulla omedelbarhet och närmast gränslösa inlevelse (man påminns lite om Cecilia Bartoli), förvandlade till fullskalig musikdramatik.
Tillings underbart smidiga och exakt fokuserade sopran är också idealisk för wienklassicismens starkt reaktiva och dialogiska karaktär.
Texten till ”Ah! perfido” handlar om en kvinnas förtvivlan över en man som övergett henne. Men det är ett tillstånd som är fullt av konflikter och som hela tiden är i förändring. Mellan otyglat raseri och den mest ömtåliga tillgivenhet.
I Camilla Tillings detaljskarpa gestaltning hör man hur ett litet glissando (en glidande ton) kan kasta allt som tidigare sagts över ända. Att mörker kan bytas mot ljus. Och att triumfen kan bo i nederlaget.
Ja, en mera trollbindande röst som så träffar en mitt i hjärtat har inte hörts på Stockholms konserthus på mycket länge.