Har historien något mål? Vad är livets mening? Finns Gud? Den amerikanske författaren Robert Wright räds inte de stora frågorna. Han har bland annat undervisat i filosofi på Princeton och skrivit om jakten på en djupare mening i informationsåldern, om moral och evolutionspsykologi och i sin nya bok följer han det monoteistiska gudsbegreppets historia, som en berättelse med riktning och mening.

Han menar att mänsklighetens etiska utveckling i sig skulle kunna ses som ett uppdaterat gudsbevis. Inte ett bevis för att någon viss religion är riktig. Än mindre för att det skulle finnas en personlig gud någonstans i rymden som talar, bränner buskar och skickar ut profeter i heliga krig. Däremot en riktning i historien, som ger vid handen att gudsbegreppet är meningsfullt, att det bidragit till den mänskliga utvecklingen och att det också för framtiden är väsentligt med en konstruktiv gudsbild, som fortsatt kan öka tolerans och förståelse och skapa nya möjligheter till utbyte i en högteknologiskt globaliserad värld. Han drar parallellen till iakttagelser i fysiken, där slutsatser kan dras om existensen av vissa enheter utifrån deras effekter, trots att man aldrig kan iaktta dem i sig, utan enbart deras verkan.

Man skulle kunna säga att Wright skriver Guds politiska hi­storia. Han redogör utförligt för dynamiken mellan politiska och ekonomiska maktförhållanden och graden av tolerans hos de tre stora monoteistiska religionerna.

I Gamla testamentet var mono­teismens framväxt tätt knuten till maktkamper mellan olika delar av det judiska samhället samt de växlande relationerna till omgivande imperier. En viktig iakttagelse är att den strikta monoteismen, den som förnekar att det över huvud taget existerar andra gudar än Bibelns Gud, är ett ganska sent påfund. Spåren av månggudadyrkan är tydliga, trots senare redaktörers försök att utplåna dem. Från judiskt håll accepterade man också länge att andra folk hade sina egna gudar. Idén om ”det utvalda folket” får en helt annan innebörd mot den bakgrunden: att detta folk utvalts av denna gud innebär ju inte att and­ra folk inte skulle kunna väljas ut av andra gudar.

Jesus är i Wrights tolkning en mycket mera begränsad gestalt än vad den senare kristendomen velat göra honom till. Utsagor om mänsklighetens enhet, att man ska älska sin nästa och liknande visar han dels hur de vilar på gammal ­judisk etik – dels hur deras allomfattande karaktär i själva verket var något som växte fram i det mångkulturella och världsomspännande romarriket. En liten sekt, som kristendomen, kunde inte gärna kosta på sig att vara intolerant och fördömande innan den fått makten. Särskilt intressant är genomgången av handelsrelationernas avgörande betydelse för den tidiga kristendomens konsolidering och expansion: här skapades ett tvärkulturellt nätverk som underlättade resor och handelsutbyte mellan romarrikets mest avlägsna provinser, och som satte en enhetlig religiös gemenskaps dynamik mot den tidigare polyteistiska låtgåattityd som präglat imperiet.

Även Muhammeds historiska plats görs mycket tydlig. Hans mål var inte bara att ena de arabiska stammarna, utan han ansåg sig ha skapat en överlägsen syntes av de tidigare monoteistiska religionerna. Spåren av judiska bud och kristna idéer är överväldigande många i Koranen, och rester kan rent av, liksom i Gamla testamentet, hittas av den tidigare polyteismen bland de arabiska stammarna. Bara det att Kaba ännu är centrum för islam, liksom för de tidigare arabiska stamreligionerna, visar hur ­realpolitiskt pragmatisk han i själva verket var. Man behöver inte vara marxist för att inse att maktbalans och ekonomiska relationer är absolut grundläggande för vilken form och funktion religionen kommer att ta sig. Helt omarxistisk är dock insikten att religionen också är en grundval för de mänskliga relationerna, inbegripet handel och politik, och att dynamiken mellan makt och tro omöjliggör renodlandet av det ena eller det andra.

Samtidigt kan man fråga sig: Om den personlige guden inte existerar i någon yttre mening, varför skulle man behöva postulera honom för utvecklingens skull? Kinesisk, japansk, indisk och så vidare religion håller sig med helt andra typer av gudsbilder och uppfattningar om det heliga, och har likväl också de genomgått utveckling som lett dem in i moderniteten, med allt vad det innebär. På vilket sätt skulle Wrights abstrakta och sofistikerade gudsbegrepp kunna underlätta en framtida fredlig utveckling? Det är en poäng att han inte rakt av avfärdar Gud, att han tillerkänner religionerna en meningsfullhet som de har i trots av alla sina motsägelser och daterade påbud.

Kanske kan hans bok bli öppningen för ett mera konstruktivt samtal om religionens roll i det moderna samhället, i stället för de ytterligheternas allt våldsammare motsättningar och den tilltagande intolerans som präglar mötena både mellan reli­gioner, och mellan troende och icketroende i dag? De troende måste se sina religioners historicitet och visa större ödmjukhet inför sin plats i världshistorien – men det måste också ateisterna. Tvärsäkerheten avstannar alla samtal: Wright erbjuder möjligheten till en ny öppning.