På ett nattöppet apotek i Barcelona arbetade en gång en yngling; mycket smal och med tjocka glasögon. En av huvudpersonerna i Roberto Bolaños bok ”2666”, en filosofiprofessor, kommer under en livskris att tänka på ynglingens läsvanor. När professorn frågar om hans favoritböcker nämner ynglingen Franz Kafkas ”Förvandlingen”, Herman Melvilles ”Bartleby”, Gustave Flauberts ”Ett enkelt hjärta” och Charles Dickens ”En julsaga”.
För tillfället håller han på med Truman Capotes ”Frukost på Tiffany’s”.
Flera år senare minns alltså professorn denna nattliga bokmal, och han sammanfattar vemodigt:
”Vilken sorglig paradox, tänkte Amalfitano. Nu för tiden är till och med förlästa farmaceuter rädda att ta sig an de stora, ofulländade, flödande verken: böcker som banar nya stigar in i det okända. De väljer i stället de stora mästarnas oklanderliga övningar. Eller med andra ord, de vill se de stora mästarna excercera, men de är inte intresserade av verklig strid, när de stora mästarna kämpar mot detta något, detta något som skrämmer oss alla, detta något som kuvar och sporrar oss, i blod och dödliga skador och stank.”
De nämnda författarnas stora, problematiska verk som professor Amalfitano tänker på är ”Processen”, ”Moby Dick”, ”Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet” och ”En berättelse om två städer”.
Vad Roberto Bolaño är ute efter i och med denna lilla utvikning är helt klart. Han talar för sin egen bok – ”2666” – och vid det laget, då man hunnit fram till professor Amalfitanis grubblerier, är man redan helt övertygad om att det man just då läser är en stor mästares kamp mot detta något som inte kan kläs i ord.
”2666” är Roberto Bolaños stora ofullbordade. Boken är över 1 100 sidor lång i det spanska originalet och nästan 900 i den engelska översättning som jag har läst. Den består av fem distinkta delar, och Bolaños tanke var att delarna skulle publiceras separat – bland annat för att de kan läsas i vilken ordning som helst, men förmodligen också för att han var rädd att en så tjock bok inte skulle sälja så bra.
I ett efterord försäkrar utgivaren att boken är i princip färdig. Ett par månader av putsning var vad som återstod när författaren avled. Men utan tvekan kommer många läsare att spekulera i vad som fattas. I synnerhet läsare som lockas av det ena av två huvudteman: mordgåtan.
Den mexikanska staden Ciudad Juárez är en av de snabbast växande städerna i världen. En och en halv miljon själar bor där; huvudnäringarna är monteringsindustri och narkotika. Då Juárez ligger precis vid gränsen till El Paso, Texas, är den legala och illegala gränstrafiken också en näring.
I övrigt har Juárez blivit mest känt för en rad mord på flickor och unga kvinnor, ofta fattiga fabriksarbeterskor. Morden sägs ha tagit sin början 1993, men rättare är väl att det var då de började räknas. Hittills har över 600 kvinnokroppar hittats och över tusen kvinnor har rapporterats saknade. Bara några få fall har klarats upp, utredningen har lagts ned och rykten om polisens och högt uppsatta medborgares inblandning i morden förekommer ofta.
Allt som allt mördades 6 000 människor i Juárez förra året.
Roberto Bolaño kallar i flera av sina böcker staden för Santa Teresa, och flyttar den västerut mot gränsen till Arizona. Men det råder inga tvivel om att det är just Juárez som avses.
I en av de fem delarna av ”2666” redovisar Bolaño prosaiskt en lång rad kvinnomord i korta eller längre notiser, med början i det första – trettonåriga Esperanza Gómez Saldaña. Efter hand börjar texten också undersöka de olika poliser som arbetar med fallen, berätta deras historier och följa deras arbete.
Någon upplösning blir det dock inte. Den sista kropp Bolaño tar upp hittas strax före jul 1997. En oidentifierad kvinnokropp i en plastsäck funnen i stadens östra utkanter. Det är Bolaños återhållsamhet i denna morddel som gör den så drabbande. Ett uppräknande av obduktionsprotokoll, sophögar, kafferaster och tortyrskador. Kalla fakta som ändå helt uppenbart driver en tes.
Men vilken?
Det andra huvudtemat har vi sett tidigare hos Roberto Bolaño – i genombrottsromanen ”De vilda detektiverna”. Det handlar om en författare som frivilligt försvunnit, och om de beundrare som tar upp jakten.
I detta fall är det fyra litteraturforskare som i bokens inledande del svärmar för en tysk författare med det osannolika namnet Benno von Archimboldi. Efter åtskilliga turer i Europa, på konferenser och i hotellrum, får de fyra av en händelse reda på att Archimboldo siktats i Mexiko. De reser dit och hamnar så småningom i det mörkrets hjärta som kallas Santa Teresa.
Delen om kritikerna (1), delen om Amalfitano (2) och delen om brotten (4). Två delar återstår i denna omtumlande och häpnadsväckande roman. ”Delen om ödet” skulle man hastigt översätta del 3 till, om det inte vore för att det snart står klart att det handlar om den svarte journalisten Oscar Fate. I en del präglad av pulpdeckare skickas han från New York till Santa Teresa för att bevaka en boxningsmatch, men sugs in i stadens våldsamma, närapå surrealistiska virvlar. Det är ingen slump att regissören David Lynch diskuteras i denna del.
Och så den avslutande delen: Delen om Archimboldo, i vilken vi slutligen får fatt på den gäckande författaren och hans biografi som inbegriper händelser på den tyska östfronten under andra världskriget. När vi lämnar honom, och romanen, står han just i begrepp att resa till Santa Teresa.
Vad är det som gör att man fastnar i en sådan här ständigt fallfärdig roman? Vad är det som får mig att ständigt behöva resa mig efter somliga rader, gå fram till fönstret och låta lyckoruset rinna undan innan jag kan läsa vidare?
Det är svårt att förklara – och det vet alla som har fångats av ett mästerverk. Det är som att vara ett litet barn i porten till en ofantlig äventyrspark, med fickan full av biljetter till många gånger fler attraktioner än man någonsin kommer att kunna hinna med.
”2666” är ett sådant tivoli, där det finns någonting för alla. Attraktionerna består av sådant som romantik, intertextualitet, anekdoter, historia, politik, filosofi etc etc. Hur många ingångar som helst.
Men störst är den till spöktåget.
Den egentliga huvudpersonen i ”2666” är naturligtvis Santa Teresa – och Santa Teresa formar sig till att bli vad retoriken kallar för synekdoke: det vill säga en del som står för helheten. Och helheten är Västerlandet och dess historia fram till nu. En helvetesgobeläng där omänskligheten puttrar under civilisationens gistna fasader och de väsentligaste frågorna aldrig får något svar.
”Det är helt vedertaget, tänkte Archimboldo, att historien, som är ett billigt fnask, inte har några avgörande ögonblick utan är en mångfald av tillfällen, korta intervall som tävlar med varandra i monstrositet.”
Namnet Archimboldo förresten är ett av de många spår som Bolaño lagt ut i sin bok. Den tyske författarens pseudonym anspelar på den italienske 1500-talsmålaren Giuseppe Archimboldo, som är känd för sina bilder i vilka han låter exempelvis frukter eller böcker bilda ett ansikte. Detta är ett sätt att förstå ”2666”, och det är upp till läsaren att foga samman delarna till en helhetsbild.