Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Roberto Bolaño: ”Amulett”

Roberto Bolaño författarvärld är som klippt och skuren för alla världens läsande, skrivande och drömmande människor.
Roberto Bolaño författarvärld är som klippt och skuren för alla världens läsande, skrivande och drömmande människor. Foto: The Estate of Roberto Bolaño
Har du inte läst Roberto Bolaño? Den lilla ”Amulett”, som nu kommer i svensk översättning, är perfekt att börja med. Gabriella Håkansson läser en författare med magisk stil och unik blick för det annorlunda.
Litteraturrecension

Skribent: Roberto Bolaño

Titel: ”Amulett”

Översättare: Lena E. Heyman

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

Det är få författare förunnat att lyckas så väl med sitt skrivande som Roberto Bolaño. Stil, rytm, känsla. Allt verkar ha fallit på plats för honom. När han efter några decennier som vagabonderande poet slog sig till ro och började skriva prosa förvandlades varje bokstav till guld.

Det vore annars lätt att tro att genombrottsboken ”De vilda detektiverna” från 1998 var ett unikum – ett sällsamt lyckokast. Men nej. Samtliga mellanböcker och den postumt utgivna mastodontromanen ”2666” håller samma förbluffande superklass, så det är bara att inse att Bolaño var begåvad med ett alldeles säreget geni.

Fansen vet förstås redan detta. De läser allt han skrivit – böcker, fragment, anteckningar, klotter på kaféservetter – med samma totalt förbehållslösa beundran. De ännu ej frälsta skakar på huvudet och mumlar att det hela måste vara överdrivet. Ingen författare kan vara så bra. Men jo, Bolaño, är precis så bra.

Den nya boken ”Amulett” är perfekt att börja med. Det är en liten och nätt historia på hundrasjuttio sidor som ursprungligen publicerades 1999 som ett slags pendang till ”De vilda detektiverna”.

En av bipersonerna i den boken – den papperslösa uruguayska vagabonden och poetmusan Auxilio Lacouture – är här huvudperson. Året är 1968, och Auxilio sitter i ett toabås på National Autonomous University of Mexico när den mexikanska armén stormar in på universitetet.

Dagarna därpå beordrar president Ordaz polisen att skjuta rakt in i en grupp med protesterande studenter. Minst tjugofem personer dör i den så kallade Tlatelolco-massakern (som den mexikanska författarinnan Elena Poniatowska dokumenterade i ”The night of Tlatelolco” – som med fördel kan läsas parallellt med Bolaños fiktiva skildring av perioden).

I ”Amulett” är vi alltså tillbaka i toabåset. Alla studenter har flytt campus, men Auxilio – med byxorna nere och ett poesihäfte i händerna – bestämmer sig för att stanna. Tunga militärkängor närmar sig båset. Ljudet av vapen. Vad händer? Ingenting. Auxilio stannar kvar på toaletten i tio dagar, får fatt på en penna och börjar skriva. ”Jag är minnet”, säger hon. På henne faller ansvaret att minnas och berätta om åren då poeterna var unga och vackra, då alla skrev dikter och nätterna var långa och magiska.

Den som känner Bolaño vet att det nu är dags att stiga ner i en värld befolkad av halvt mytiska figurer – en författarvärld som klippt och skuren för alla världens läsande, skrivande och drömmande människor, en värld där hans eget alter ego, poeten Arturo Belaño, och dennes bundsförvanter härskar som underjordiska kungar.

Det är en värld som skimrar av hjärtskärande nostalgi och mörk livslängtan, och sydamerikanerna påstår att den här nostalgin är typisk för hela den av krig och revolter plågade kontinenten (Bolaño var alltså född Chile, kajkade ett tag runt i Mexiko men skrev större delen av sitt verk i Spanien), medan exilförfattare runt om i världen hävdar att så är det inte alls – det är den landsflyktiges hemlängtansmelankoli han så skickligt laborerar med.

Sanningen är snarare att Bolaño som få andra författare har lyckats fånga den eviga melankolin, den som kommer sig av att tiden går och vi alla blir äldre.

Men ”Amulett” är inte bara en litterär tidsmaskin tillbaka till bohemlivet i Mexiko City 1968, den målar också upp ett av samtidslitteraturens mest säregna kvinnoporträtt. Auxilio Lacouture är en unik skapelse. En kvinna som valt att stå utanför, en excentriker och knäppgök utan tänder som med megalomant självförtroende kallar sig själv för den mexikanska poesins mamma. Man kan tycka att det inte är så märkvärdigt att skildra en kvinna som avviker från normen – men tänk efter, när senast läste ni ett kvinnoporträtt av den här kalibern? Nej. Roberto Bolaño har inte bara the magic touch vad gäller stilen, han har också en unik blick för det annorlunda och intressanta.

Innan jag sätter punkt måste något sägas om översättningen. Lena E Heyman har översatt alla fyra böcker av Bolaño på svenska utan att en enda gång darra på manschetten. ”Amulett” är inget undantag – det är med hennes översättning som med Bolaños författarskap: succén bara fortsätter.