Det var framför allt poet han var. I alla fall om man frågade Roberto Bolaño själv. Det var först 1990, när han blev pappa, som han beslutade sig för att börja skriva romaner för att trygga familjens försörjning.
Och så slog han igenom stort med romanen ”De vilda detektiverna”. En diagnostiserad leversjukdom – som tog livet av honom 2003 – bidrog också till angelägenheten och den rasande takt i vilken han skrev sina romaner.
”Det okända universitetet” är en diger (470 sidor) volym dikter som sammanställdes av Bolaño men inte utgavs förrän fyra år efter hans död. Dikterna är skrivna mellan 1978 och 1992. Förlaget Tranan, som introducerade Bolaño i Sverige, ger nu ut denna digra samling i omsorgsfull svensk översättning.
Detta är alltså den Roberto Bolaño som mest liknar den han själv såg sig som: bohemen, revolutionspoeten, kosmopoliten som flackar runt i Sydamerika och Sydeuropa, fattig men passionerad. Den första delen av samlingen är svåruthärdlig. Det är den som täcker Bolaños 1970-tal och det är i och för sig varken sämre eller bättre än alla andra fjuniga beat-epigoner som talar innerligt och högljutt om livet, döden och kärleken utan att ha någon vidare erfarenhet av något av dem.
Det blir mycket fylla, cigarretter, förtjusta beskrivningar av tapeter på billiga hotell samt de obligatoriska beskrivningarna av samlag. På fyllan, på billiga hotell, mellan cigarretterna. Livskänsla som kitsch; poeter som talar högtidligt om ”poeterna” och menar sig själva och skriver dikter om att de skriver dikter.
Så stark är alltså den medelklassiga bohemromantiken att Bolaño klampar i klichéerna trots att han faktiskt är rotlös och exilerad på allvar.
Men det tar sig, förstås. I den starkt William Burroughs-influerade ”Människor som går i väg” från 1980, då Roberto Bolaño arbetade som nattvakt på en camping utanför Barcelona. Och i den avslutande tredje delen av samlingen, där De där stora orden och känslorna fylls med betydelse och tonen blir lugnare och mer eftertänksam. Nu har Bolaño hittat den där skarven mellan kontinenterna, mellan natthimlen och gryningsljuset, mellan kulturens förflutna och dess framtid.
Han har börjat turnera sina ungdomsteman, repetera, kommentera och revidera passager. En doft av förmultning och väntan stiger ur samlingen ”Prosa från hösten i Gerona” från 1981:
”Hösten i Gerona: konsthögskolan, biografernas torg, arbetslöshetsindex i Katalonien, tre månaders uppehållstillstånd i Spanien, fiskarna i sjön Oñar (karpar?), osynligheten, författaren som betraktar stadens ljus och ovanför dessa en grå rand av rök över den metallblå natten och i bakgrunden bergens silhuetter.”
Omedelbart gripande är de två korta dikter som Bolaño skrev till sin tvåårige son då han trodde att han skulle dö och aldrig mer få träffa honom. I den första ger han sonen rådet att läsa klassikerna. I den andra vänder han sig till böckerna och avslutar sin bön: ”Kära små böcker, uthärda/Ta er igenom dagarna som medeltida riddare/Och ta hand om min son/De år som komma skall.”