Kokain och fotboll. Saviano är som bäst i reportagets form.
”Lev och skriv”, säger Salman Rushdie till Roberto Saviano när de träffas på Svenska Akademien i Stockholm. De två delar ett oblitt öde. Rushdie är dödsdömd av Irans islamister, Saviano av Neapels camorra, båda har tvingats till ett instängt liv under ständigt livvaktsskydd.
Fatwan mot Rushdie är symboliskt nog jämnårig med murens fall, men mot honom har trycket delvis lättat sedan han flyttade till USA. Saviano lever fortfarande under jord och flyttar ständigt.
Det är en situation som i nästan allt präglar hans nya bok på svenska, ”Skönhet och helvete. Om maffia, fotboll och ordets makt”, en samling essäer och artiklar i en rad olika ämnen, från musik och litteratur till fotboll och journalistik (ett utdrag fanns att läsa i DN Kultur i söndags). I några texter återvänder han också till ämnet för den banbrytande boken ”Gomorra”: maffians växande europeiska imperium.
Salman Rushdie har förmått följa sitt eget råd. Ännu tjugo år efter dödsdomen är han vid liv, och han har lyckats återerövra sin kreativitet just genom att inte ge upp. Samma väg ligger inte lika självklart öppen för Saviano. Även om ”Skönhet och helvete” är ett bitvis imponerande försök att trotsa ödet och visa att han har många färger på sin palett så är han ingen romanförfattare – det lär bli svårt för honom att leva och skriva i en befäst bunker.
Ändå är han en förvånansvärt god essäist, med en självständig och reflekterande iakttagelseförmåga – dessutom en mycket stilmedveten skribent, ett faktum som delvis skymdes av det omskakande innehållet i reportageboken ”Gomorra”.
Här söker han sig gärna till frågor som i någon mening berör hans eget öde. Redan tidigt tycks han ha identifierat sig med kämpande konstnärer. Roat och imponerat skriver han om två världsstjärnor som mot alla odds lyckats övervinna kroppsliga defekter: fotbollsspelaren Lionel Massi och pianisten Michel Petrucciano.
Från mötet med Svenska Akademien, som han berättar om i några artiklar, tar han till sig begreppet ”vittneslitteratur” – även han vill skriva om verkligheten omkring sig och betygar sin respekt för modiga journalister som Anna Politkovskaja. Men hyllar också Isaac Bashevis Singer och den i Sverige delvis bortglömde Uwe Johnson, författare som stöpt om sina erfarenheter av utanförskap till skönlitteratur.
Kanske är det någonstans dit han hoppas nå. Men det kan inte hjälpas: det är när han har något eget att berätta – som vittne – som hans texter får färg och hetta. Om maffians cementklaner som lägger Italien under sig, om kokainet som fräter sönder Europa.
Det är ju också därför världen vill läsa Roberto Saviano. Han är värd allt stöd och all framgång, men tyvärr finns en viss risk att maffian, om den inte förmår döda honom, på sikt ändå lyckas kväva hans röst genom att skära av honom från den verklighet som är hans arbetsfält.