Den medeltida ”Rolandsången” ställer det centrala klassikerproblemet på sin spets. Vad har vi för anledning att tusen år i efterhand läsa ett diktverk som mestadels handlar om folk som hugger ihjäl varandra? Utan nämnvärd omväxling i hanteringen. Så här kan det låta i översättning av Jens Nordenhök:
Striden står fruktansvärd och
hård,
Rasande Franker i stridsvimlet
står,
Hugger av händer, revben och
ryggar,
Rispar upp brynjor till nakna
köttet,
Rött stänker blodet i gröna gräset.
Flertalet krigsfilmer tråkar ut mig. Så varför ska jag läsa ”Rolandsången”? Bara för att den är så gammal? För att fransmännen betraktar den som upprinnelsen till sin litteratur? För att den omtalas med respekt i handböckerna?
Ur historisk synvinkel är ”Rolandssången” ett gott exempel på litterär mobilisering. På 4 000 versrader, ett för epoken jämförelsevis komprimerat format, behandlar den frankerkungen Karl den stores fälttåg mot saracenerna eller morerna (de förenade arabstyrkorna) i norra Spanien. Det rör sig om en utpräglad partsinlaga: ”De kristna har rätten och morerna orätt.”
Mycket tyder på att ”Rolandsången” fick den form vi vanligen brukar möta i nutida utgåvor mot slutet av 1000-talet, kanske till följd av den Turoldus som förekommer på verkets sista rad, i Leif Duprez och Gunnar Carlstedts översättning: ”Här slutar hävden som Turoldus gjort till vers.” Både radens närmare innebörd och Turoldus identitet är omtvistad, men en sak är klar: år 1096 inleddes det första korståget mot Det heliga landet. Blodigheterna kring Jerusalem förebådas på sitt sätt i ”Rolandssången”. Redan där är korstågsandan ett faktum.
Men den verklighet som verket bearbetar är av alldeles annorlunda slag. Karl den store hade gjort sin räd mot Spanien tre hundra år tidigare, vid påsken år 778. Då behärskade han redan stora delar av det kristna Europa, men den islamiska dominansen på den iberiska halvön var ett konstant problem för honom. Nu såg han en chans att utnyttja en spricka som uppstått mellan olika arabiska fraktioner.
Frankernas arméer nådde Zaragoza i Navarra, i norra Spanien, men Karl fann för gott att återvända utan reguljära stridigheter. På återvägen över Pyrenéerna råkade hans eftertrupp i bakhåll. Enligt hans historieskrivare Einhard var det förrädiska basker som nedgjorde den till sista man. Bland de stupade befann sig flera av frankernas främsta ädlingar, bland dem ”markgreven Roland av Bretagne”. Karl själv var redan på väg in i Frankrike, utan möjlighet att ingripa i tid. Snabbt som ögat var baskerna, som förstås kände sitt eget land utan och innan, som uppslukade av terrängen.
Nu var den här markgreven inte vem som helst utan – enligt sägnen – Karls egen systerson. Kring denne Roland, en frankisk kristen kämpe, offer för ett överfall i främmande land, vävdes sedermera dikter och sånger. I samma anda som man för två hundra år sedan gjorde ett lapptäcke av Homeros antog länge franska och spanska forskare att folkliga skrönor om Karl och hans riddare – populära längs pilgrimsvägen från Frankrike till Santiago de Compostela – formade sig till större, löst sammanhängande verk, chansons de geste eller ”hjältesånger”. Den mest kända av dem är ”Rolandssången”.
Vi känner den genom olika manuskript och tidiga översättningar till en rad språk. Den äldsta handskrift vi förfogar över, avfattad på fornfranska, stammar från tidigt 1100-tal och återfanns i Oxford 1832. Först då, sedan verket fått modern fransk språkdräkt några år senare, fick fransmännen sitt nationalepos. Det rör sig om ett synnerligen välkomponerat verk. Med tiden har också de flesta forskare övergett lapptäckesteorin för att betrakta Oxfordmanuskriptets 4 000 rader som ett arbete av en enda redaktör eller författare, kanske en beläst klerk som satte generationer av jonglörers (vandrande sångares) berättelser på skriven vers.
Vers betyder i det här fallet laisses, kluster av tiostaviga versrader sammanhållna av någorlunda likljudande slutord (assonanser). Tekniken att komponera i laisses skiljer sig från den klassiska epikens. I ”Rolandssången” finns inte mycket plats för grubbel eller naturskildringar, däremot för action, antingen av ceremoniellt eller våldsamt slag: man underhandlar eller slåss. Kvinnorna lyser på det hela taget med sin frånvaro. Det är en mycket manlig, rituellt beskaffad och krigisk värld som framträder i dessa laisses.
Handlingen är enkel. saracenerna har börjat tröttna på Karls evinnerliga intresse för deras Spanien. Man vill få bort honom, till det Ais (numera Aachen) där han hör hemma, och utställer en serie falska löften för att få honom att lämna deras land. Karl går med på villkoren, men hans sändebud till kung Marsil i Zaragoza, Ganelon, råkar i konflikt med den främste av frankernas riddare, en av Karls tolv paladiner eller pärer, Roland, och förråder honom skändligen. Han förmår honom att ansvara för Karls eftertrupp på återtåget över bergen, varefter han övertygar Marsil om det lämpliga och enkla i att anfalla den här fåtaliga bataljonen.
Sagt och gjort. De centrala scenerna i ”Rolandssången” beskriver hur den tappre Roland, hans kloke vapenbroder Oliver, den lika fromme som stridslystne ärkebiskopen Turpin och de övriga i eftertruppen slåss mot en många gånger större muslimsk härsmakt. Först när det är för sent och de alla ligger döda återvänder Karl, sörjer sina bästa män, möter kalifen Baligans samlade styrkor utanför Zaragoza, segrar och intar staden för att slutligen återvända till Ais och bestraffa Ganelon efter förtjänst.
I en känd analys av det här verket konstaterar den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach att det präglas av legendens starkt stiliserade världsbild, ett schema som inpräntar lojaliteten uppåt, mot Gud och den feodala överheten, men som inte känner några problematiska karaktärer. Alla de ledande personerna följer sina på förhand givna roller med samma konsekvens som verkets paratax – sidoordningen av laisses, episoder och repliker – ställer upp en statisk värld under orubbligt gudomligt överinseende.
Det är naturligtvis inte lätt att återge en så egenartad epik i översättning. Faktum är att vi aldrig kunnat läsa ”Rolandssången” i sin helhet på svenska – förrän nu, i två versioner med ett halvårs mellanrum! Jag har redan citerat dem bägge. På sensommaren förra året utkom Jens Nordenhök, en av våra mest rutinerade översättare (framför allt från spanskan), med ”Rolandsången” (stavad så, med ett s) på det lilla förlaget Brandgul, och nu i februari kommer Leif Duprez, som disputerade på en avhandling om verket i Oslo 1996, tillsammans med religionshistorikern Gunnar Carlstedt med ”Rolandssången” på Bonniers.
Vilken är bäst? Duprez och Carlstedt är mer akademiska i den meningen att de satsar hårt på ett informationstätt förord och på fylliga kommentarer. Här kan läsarna lära sig åtskilligt om både tidsaktuella omständigheter och handskriftsbeståndet. Vid en jämförelse med Oxfordmanuskriptet, som ligger till grund för bägge översättningarna, visar det sig också att de för det mesta kommer närmare originalets ordalydelse.
Nordenhök behåller å sin sida versradernas utseende (där Duprez & Carlstedt klyver dem i två), och han kostar på sig somliga arkaismer och ömsom klämkäcka, ömsom kärva medeltidspastischer som inte sällan får en starkare poetisk genomslagskraft. Så utgåvorna kompletterar faktiskt varandra.
Så till sist den där besvärliga frågan: Varför ska vi läsa ”Rolandsången”? Mitt svar: Just för det där blodet i gröna gräset, för den osminkade förödelsen efter stridslarmet. Roland och de övriga döda i bergspasset Ronceval gör ett beklämmande intryck. Karl gråter ”slagen av sorg, förbi av smärta” (Nordenhök). Aldrig så att Turoldus eller vem som nu för ordet tvivlar på att änglarna tar hand om de kristna hjältarnas själar för direkttransport till paradiset. Men själva är vi lyckligt fria att läsa stick i stäv mot hans intentioner. Varför blåser inte Roland i sitt horn för att kalla på hjälp i tid? Varför all denna stolthet driven in absurdum? Var äran och ryktet värda allt blodet? Turoldus ger oss inget svar.