Viktigt pionjärarbete utmynnar i evigt namnrabblande..
1990-talet var årtiondet när video och film på allvar tog plats i bildkonsten. Från att ha varit en marginaliserad konstform som exponerades på obskyra festivaler och i undanskymda rum blev videokonst näst intill samtidskonstens mest självklara uttryck.
Därför är det smått uppseendeväckande att ingen redan har skrivit den bok som Sveriges allmänna konstförening och Bokförlaget Langenskiöld nu ger ut.
"Konst som rörlig bild - från Diagonalsymfonin till Whiteout" är ett av de första seriösa försöken att teckna den svenska rörliga konstbildens historia.
Man brukar säga att videokonsten föddes på 1960-talet, när Sony lanserade den första bärbara videobandspelaren. "Konst som rörlig bild" är ett pionjärarbete eftersom den länkar samman det tidiga 1900-talets experimentfilm med senare konstvideo och digitalkonst.
Här finns legender som Viking Eggeling, med kopplingar till 1920-talets abstrakta måleri, jämte Arne Sucksdorff och Gösta Werner. Här finns video- och datakonstnärer som Teresa Wennberg eller Katarina Löfström. Eller för den delen Ralph Lundsten, som fick tidningsrubriker när han 1972 kopplade elektroder på Fröken Sverige och använde henne som instrument. Smått genialt följer också med boken en dvd med ett urval filmer och videor från stiftelsen Filmforms arkiv.
Hur skriver man en liknande historia? Översiktsverk blir lätt intetsägande om inte författarna driver en tes. Jag börjar läsningen med entusiasm, eftersom författarna betonar att de vill lyfta fram de finansiella, tekniska och institutionella kontexter som varit förutsättning i olika tider. Något som ofta saknas i konsthistoriska verk i Sverige.
Det är en idé som genomförs på ett halvdant sätt. En alltför stor del av boken utgörs av evigt namnrabblande av föreningar och konstnärer och påminner bitvis om ett långt skåltal. Inledningarna till varje kapitel är läsvärda, sedan blir det träigt och stapplande.
Trots initierade skribenter och en tung redaktör som filmvetaren Astrid Söderbergh Widding. Nog finns det intressanta delar, till exempel redogörelsen för några av de experimentfilmer som faktiskt visades på tv på 1960-talet. Inte minst lyfts bitvis ett stycke undanskuffad historia fram. Men rabblandet gör att alltför lite blir sagt om konsten som sådan, mer än i mycket övergripande termer.
I Gunnel Petterssons och Måns Wranges videokonstkapitel finns också ett annat problem. De har varit ovärderliga för svensk videokonst, både som konstnärer och arrangörer. Men det borde nog någon annan fått påpeka. Att de nu återkommande lyfter fram sig själva i tredje person blir märkligt.
"Konst som rörlig bild" rör sig på gränsen mellan film- och konsthistoria, flera av de verk som omskrivs skulle lika gärna kunna ingå i ett filmhistoriskt verk. Det är en av de intressantaste aspekterna: hur boken direkt och indirekt ger en bild av konflikten mellan experimentfilm och spelfilm, mellan kommersiell och icke-kommersiell filmproduktion.
Författarna är medvetna om de gränsdragningsproblem en liknande historieskrivning medför. Genom att hålla sig till säkra experimentfilmssammanhang navigerar man runt den knepiga frågan om enskilda filmers konstnärliga värde. När blir film konst? Jodå, man nämner för säkerhets skull Ingmar Bergman.