Plötsligt förstår jag vad en thriller är. Det har alltid varit ett vagt begrepp, ofta ett sätt att låtsas att en ganska trist bok är spännande.
”Tre sekunder” är en verklig thriller, en bok där spänningen stiger och tempot stegras så till den milda grad att man kommer på sig själv med att hålla andan.
Infiltratören Piet Hoffman är anställd av polisen. Han jobbar sig så högt upp i knarklangarhierarkin att han och polisen faktiskt har möjlighet att spränga en av de största knarkligorna i Sverige.
Piet Hoffman sätts på högsäkerhetsfängelset Aspsås och får givetvis inte bli avslöjad, för då blir han dödad av medfångarna.
Det är, förstås, som vanligt när det gäller Roslund och Hellström, verkligheten som beskrivs. Det skulle kunna gå till så här. Det kanske till och med gör det, även om författarduon har använt sig av fiktiva karaktärer (och ett fiktivt fängelse).
Även i verkligheten använder sig polisen av kriminella infiltratörer, vars säkerhet inte kan garanteras.
Detta är Roslunds och Hellströms femte kriminalroman sedan debuten 2004 med ”Odjuret”. Den gången handlade det om pedofiler. Är det rätt att mörda en dömd pedofil som står utanför ett dagis och troligen förbereder mord på ytterligare två småflickor? Om vi låter oss styras av avskyn, var hamnar vi då?
Slutkapitlet bestod av statistik och fakta om pedofili. Börge Hellström hade själv utsatts för sexuella övergrepp som barn, och tackade i texten sin lyckliga stjärna för att han ”bara” blivit missbrukare och kriminell – ty 6 av 10 som utsatts för övergrepp blir själva förövare.
Roslund och Hellström har gjort samma sak i sina följande romaner, efter varje fiktiv historia har de noggrant förklarat hur lite verkligheten skiljer sig från fiktionen.
Det ger en märklig känsla av att ha läst en i grunden sann berättelse – inte en historia där något förbättrats och spätts på för att uppnå större litterära effekter.
Svenska deckarpar är nästan en kvalitetsstämpel, och givetvis har Roslund och Hellström jämförts med mästarna Maj Sjöwall/Per Wahlöö. De är nu inte särskilt lika – Sjöwall/Wahlöö var mer litterära och mer ideologiskt samhällskritiska.
Snarare kommer jag att tänka på Kennet Ahl, pseudonym för Lasse Strömstedt och Christer Dahl, där även Strömstedt hade kriminella erfarenheter och stod som garant för sanningshalten. Men Kennet Ahl hade också en annan inriktning, där inifrån-skildringen av knarkarna och busarna stod i centrum.
Vad gör då Roslund och Hellström? De beskriver samtidens kriminalitet men ur den vanliga människans synvinkel – en vanlig medborgare, rädd för att själv bli utsatt men som visar medkänsla med dem som far illa.
De gör inga nidporträtt av makthavare för att beskriva samhällets ruttenhet. De gör sig inte till uttolkare eller analytiker, de gräver bara i samhällets mörka garderober och visar upp det de hittar. Det är en effektiv metod, långt ifrån andra författares lätt maskerade åsikter.
Här finns inga poliser som suckar djupt och undrar vart Sverige är på väg, bara en utmattad småbarnspappa som med gråten i halsen undrar hur någon kan plåga barn.
Roslund och Hellström har en liten polisgrupp som huvudpersoner, och i början framstod de som tämligen stereotypa skrivbordsprodukter. Men poliserna har gradvis vuxit till personer, och böckerna har även utvecklats stilistiskt trots att historierna nästan alltid är viktigare än sättet att berätta dem på.
Missförstå mig rätt: det är ingen kritik, snarare tvärtom. Men vill man ha skimrande språk och stora tankar om livet får man gå någon annanstans. Eller humor. Roslund och Hellström ser inget komiskt i brottslighet, och det är faktiskt lite befriande efter alla roliga deckarförfattare som får en att skratta sig igenom våldet.
I stället håller sig författarna till verkligheten, och berättar om det vi inte visste rakt upp och ned. ”Odjuret” (2004) om pedofiler, ”Box 21” (2005) om sexslavhandel.
Sedan kom den överraskande stilsäkra ”Edward Finnigans upprättelse” 2006, en mångbottnad historia som diskuterade dödsstraff och hämndlystnad. I ”Flickan under gatan” (2007) återgick man till den dolda verkligheten och berättade om svenska och rumänska gatubarn.
Men ”Tre sekunder” är något annat, och precis som med ”Edward Finnigans upprättelse” gör Roslund och Hellström ett språng i sin författarkarriär. Deras tämligen vardagliga prosa utan undertexter tycks plötsligt vara det enda tänkbara sättet att berätta denna historia, en möjlighet att trissa upp spänningsnivån utan några som helst longörer.
Skickligt låter de infiltratörens skumraskvägar korsas med Ewert Grens, som naturligtvis vädrar gravade hundar och ger sig ut på jakt. Det är som att se två expresståg rusa i full fart mot varandra.
Det hade räckt med detta för att kalla ”Tre sekunder” för en alldeles ovanligt lyckad thriller, men i slutet av boken kommer också ett skickligt turnerat avslöjande som vänder upp och ned på allt.
Det är då man inser att Roslund och Hellström inte bara går i deckarförfattarnas fotspår. De kan sina thrillerförfattare – Maclean, Bagley och framför allt Ludlum – minst lika bra. Och det är mycket mer sällsynt.