På senare år har vi välsignats med en mängd svenska reportage­böcker. Det finns stormkråkor som menar att det gedigna reportaget har vräkts från dagstidningar och tidskrifter för att hitta ett nytt hem hos bokförlagen. Men reportage i bokform är med förlov sagt inget nytt. Förr eller senare vill alla journalister skriva om det de kan bättre än andra och har sett med egna ögon i en form som tillåter mästerskap utan att annons­tillströmningen eller en och annan inrikespolitisk skandal sätter punkt. Klassiska reportage inom hårda pärmar har skrivits av så skilda skribenter med så skilda uppsåt och stilar som Lubbe Nordström, Elin Wägner, John Steinbeck, Stig Dagerman, Hunter S Thompson, Ryszard Kapuscinski, Jenny Diski och Tom Wolfe.

Den nutida reportageboken måste på ett eller annat sätt vara spektakulär för att komma i fråga för svenska förlag. Utmärkta böcker har hittills handlat om kokainekonomin, Palestinakonflikten, de sexuella övergreppens när var hur och varför, diverse aktuella brottsmål och fotboll.

Man måste ha ett sexigt ämne för att bli publicerad. Att skriva om till exempel en helt vanlig svensk förort, som inte ens har utmärkt sig för blodiga kravaller eller lyckade sociala experiment, hade varit helt dödfött.

Ruben Wättes reportagebok ”Visit Norrtuna” handlar om en helt vanlig svensk förort. Det rör sig inte ens om någon av de ofta tröskade och genomanalyserade problem­förorterna Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen. Den här förorten heter Norrtuna och ligger utanför Järna.

Det finns inga dramatiska cliffhangers i Wättes text; inga journalistiska special effects eller kvällspressade standardknep som när man plötsligt stannar i den löpande texten.

Byter rad.

Tystnar och liksom låter allt stå och väga ett ögonblick.

För att så med en enda lång mening etablera en slutsats som kan vara sanning eller lögn, men som utan tvekan framstår som sanning därför att den retoriska manegen är krattad i den iver som förhoppningsvis bara sanningen kan inspirera.

Wätte behärskar nog inga sådana knep. Hans bok om den förort där barn han lekt saknar helt den alarmistiska puls som brukar vara ett måste för svenska reportage. Själv försöker han kalla boken för reseguide, självbiografi, konst­projekt, historiebok och etnografi. Han har rätt i att den är allt detta, men jag tänker i det kommande fortsätta kalla ”Visit Norrtuna” för ett reportage eftersom den bäst behövs som ett sådant.

Bilden här ovanför är tagen från boken och visar Ruben Wätte i en provokativ gängpose i Södertuna. I det segregerade Sverige tycks ju varje förort ha en motpol, där miljon­byggen står mot villor och Hassan mot Johansson.

Wätte har några dagar tidigare promenerat in i Norrtunas motpol Södertuna och blivit trakasserad av dem som bor där. Nu är han tillbaka tillsammans med sin flickvän, som håller i kameran. De hinner inte långt förrän den första grannsamverkande privatväktaren dyker upp och hotar med att ringa polisen. Det kommer att komma fler. Utlänningar har siktats i Södertuna och man fruktar en stöldvåg.

På en webbsida för grann­samverkan står det: ”Målet för grannsamverkan är att minska brottsligheten och öka tryggheten och därmed också trivseln.”

Wätte försöker häpet förstå sig på denna nästintill hysteriskt paranoida trygghet och analyserar mötet bland annat med hjälp av de klädkoder och andra etnografiska kännetecken som sedan åtminstone 1950-talet präglar Kalifornien. Fel färg på fel gata och du är död.

Han försöker också förstå varför och på vilka sätt hans eget Norr­tuna är en mycket tryggare plats.

Han kommer att fortsätta göra så i sitt reportage: bläddra ömsom i den teoretiska litteraturen och ömsom i de egna erfarenheterna. I ett parti låter han litteraturteoretikern Roland Barthes uppdelning mellan skrift och text bilda utgångspunkt för en analys av graffitins märkliga existensform mellan konst och brott, mellan maktspråk och språkmakt.

Hans egen bakgrund är sammansatt av skejtkultur, folkölsfyllor, tv-spel, grabbgemenskap och en moral och medvetenhet som han egentligen inte borde ha, med tanke på den sociala determinismens kvarnstenar som brukar hängas kring halsen på offer som Ruben Wätte.

Säkert är Wättes primära poäng att visa hur politisk och sociologisk statistik gömmer människor bakom siffrorna. Han hävdar envetet att han har haft en alldeles utmärkt uppväxt i Norrtuna, bland fyll­gubbarna, kufarna, de ensamstående morsorna och färg­burkarna.

Och när det kommer an på sanningslidelse så skulle jag vilja se den journalist eller forskare som – likt Wätte – utan omsvep erkänner ett par brott för att inte förringa något som kan grumla bilden.

”Visit Norrtuna” är ett journalistiskt praktverk och ett utmärkt exempel på att devisen ”gräv där du står” fortfarande fungerar. Om man vet var man står och inte bara tycker sig veta. Och om man undrar varför man står där och inte bara vill förklara för sig själv och andra varför man står så uppenbart fel.

Den som någonsin har grubblat över huruvida journalistik är – eller bör vara – helt och hållet objektiv, bör fråga sig vad det egentligen är man vill att journalistiken skall åstadkomma. Beröra? Det kan en Disneyfilm göra på en timme och en kvart. Avslöja? Förvisso, men allt oftare dränks viktiga avslöjanden i mediala sensationalistiska distraktioner som bara ytterligare beslöjar.

Vad Ruben Wätte gör är att berätta och omformulera. I hans reportage finns det en hel del intervjuer – han föredrar talande nog att kalla dem för ”fältsamtal” – men det är alltid hans egna erfarenheter som bildar utgångspunkt och slut.

Ett exempel på hur Wätte så känsligt och skickligt berättar:

En dag får honkatten Sven ungar. Hon bor tillsammans med Ruben och de andra grabbarna i en polares lägenhet. Det visar sig vara omöjligt att sälja eller skänka bort ungarna och uppdraget går till en ”hårdhudad man i 40-årsåldern”.

När man har kommit så här långt i den nästan 90-sidiga reportageboken litar man helt och fullt på Wätte när han säger att ingenting i hans liv varit värre än att sitta och pressa handflatorna mot öronen och ändå höra pipen när katt­ungarna slås ihjäl.

”Professionell avlivning hos veterinär kostar drygt 500 kronor per kattunge, pengar som ingen av oss har.”

Den nusvenska fattigdomen har nog aldrig beskrivits så konkret, känsligt och desperat som här.

Några sidor senare kommer Wätte att dra fram kattungarna när han diskuterar kopparstöder från kyrkor, ondska och godhet med den lokala prästen.

Jag vet inte var eller hur man får tag i ”Visit Norrtuna”. Den är utgiven på eget förlag och tryckt i Trosa. Men det finns en webbsida: www.rubenwatte.com. Besök den gärna.