10, 9, 8, 7 … tonåringen Laura Brown stirrar på tv-apparaten, på klockan som räknar nedåt. Vid tolvslaget skjuter grannarna raketer, på gatorna är det galna människor, rök, sång, explosioner och galenskap överallt. Men det är inte ett nytt år som inleds, det är en ny tid.
I ”Mitt klimatkatastrofala liv” av Saci Lloyd har den brittiska regeringen, som den första i världen, tagit konsekvenserna av vetenskapsmännens varningar och infört ett ransoneringssystem för utsläpp av koldioxid. Varje person får ett kort med en utsläppsranson, på kanten finns färgkoder som går från grönt till rött; när man når det sista röda är ransonen förbrukad och kylan och mörkret väntar. Laura Browns syster Kim ”vägrar ta bort omslaget runt sitt kort, hon säger att om hon gör det är hela hennes ungdom borta”.
Upplägget är trovärdigt. I David Jonstads debattbok ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”, utgiven 2009 på Ordfront, är just koldioxidransonering författarens alexanderhugg som ska hejda den globala uppvärmningen. Men när David Jonstad är peppig och tror att ransonering kan göra människor lyckligare är Saci Lloyd svartsynt. Hennes karaktärer kokar av vrede, tar varje chans att fuska med ransoneringen och möter sitt nya öde med ett kollektivt klagovrål. Eller så flyr de till Ibiza, det förlovade landet där de festar och förbrukar koldioxid som ”galna förrädare”.
Bokens styrka är frossandet i alla praktiska problem som uppstår, kunder som besviket får ställa tillbaka varor i matbutiken för att de överskridit sina CO2-poäng och pastabitar som blir hårda när ugnen brutalt slås av efter för mycket energiförbrukning.
Dess svaghet är att författaren lagt så mycket krut på att skildra själva miljön, ett Storbritannien i förfall, att karaktärerna blir vaga, det är svårt att engagera sig i huvudpersonerna. Och ibland glömmer Saci Lloyd att hon skriver fiktion, meningar som: ”Jag vet att jag borde vara stark, men jag känner mig så ansvarig för min generation – det är vi som har ställt till det så för er”, passar bättre på en beskäftig myndighetsfolder än som replik i en bok. Saci Lloyd låter även boken utspela sig 2015, vilket drar ner trovärdigheten. Den värld hon beskriver – stormar som piskar över jorden, flodvågor som sköljer fram, ett sönderbränt Sydeuropa – lär snarare bli verklighet kring 2060–2070 enligt Royal Society, den brittiska vetenskapsakademin.
Men det minst trovärdiga i boken är att en regering inom en snar framtid skulle ta klimatfrågan på ett sådant allvar att de faktiskt genomförde något så radikalt som ett ransoneringssystem. I den bemärkelsen är ”Mitt klimatkatastrofala liv” en utopi snarare än en dystopi.