Det var 1994. Kalmar FF hade inte spelat i allsvenskan sedan 1986, men skulle nu kvala mot Hammarby. Vi förlorade den första matchen i Kalmar med 4–1 och spelade sedan 2–2 i returen på Söderstadion.
Vi var vana vid 1 500 tysta åskådare på Fredriksskans och blev i det närmaste chockade av folkmassan på Söderstadion. Av den massiva ljudkulissen. Av trycket. När Hammarby vann bollen och kom in på vår planhalva kunde man nästan ta på den samlade förväntan från 10 000 åskådare. Den råa, animalistiska känslan skrämde och fascinerade.
Efter matchen var vi inte besvikna över den missade chansen att gå upp i allsvenskan. Vi var fortfarande höga på adrenalin och i bussen hem sjöng vi Hammarbysånger.
”Va för jävla pack e ni?” är en berättelse om Stockholms fotbollsklackar. Författarna, Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell, har bakgrund i var sin klack i Stockholm och skriver initierat, sakkunnigt och nyanserat om hur publiken och dess reaktioner förändrats på fotbollsmatcher i Stockholm sedan början av 1900-talet och fram till 2010.
Hur man förr i tiden framför allt tittade på fotboll – inte på specifika lag – men att Tipsextras intåg förändrade allting. Unga killar (och några tjejer) såg på tv hur stora engelska klackar sjöng och stöttade sitt lag och man ville skapa samma atmosfär här. I Sverige. Och hur man mödosamt och långsamt förändrade klimatet på de svenska fotbollsarenorna i allmänhet och på AIK:s, Djurgårdens och Hammarbys matcher i synnerhet.
Boken väjer inte för de mörka sidorna. Våldet, aggressionerna och hatet. Men utan den dagliga rapporteringens förenklingar där supportrar framstår som ondskan själv. Här får vi fler lager och kan se att det handlar om killar och tjejer, män och kvinnor som är väldigt olika sinsemellan. Som söker en tillhörighet, en identitet och ett sammanhang och där merparten vet var gränsen går.
”Är det inte mer än tre gånger så många brott och fem gånger så många ingripanden på ett dygn i Hultsfred som det är på ett fotbollsderby? Och Hultsfred kallas för en folkfest”, säger DIF-supportern Martin Lundgren i boken.
Jag kan förstå resonemanget. För i en sorts moralpanik brännmärker vi passionen. Trots att passionen också är en livshöjande egenskap. Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, sa en gång till mig att han ofta suttit med Anders Wendin på Söderstadion och skrikit ”Hata Rydström!” och jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få ge utlopp för den typen av reaktioner. För det handlar om att man vill att ens lag ska vinna. Och spelar jag då i motståndarlaget är det klart att jag ska tåla sånt.
Jag har aldrig känt mig hotad på en arena i Stockholm.
Och AIK:s fans, som ska vara så hemska, är de som oftast mejlar mig och uttrycker att de visserligen retar sig på mig och mina uttalanden, men samtidigt att de skulle gilla att ha mig i sitt lag.
Diskussionen om klackarna är i dag ensidig. Och om man lyfter fram det positiva eller försöker förstå blir man snabbt anklagad för att glorifiera våld. Jag menar att passionen från supportrar är något fotbollen mår bra av. Deras engagemang, som blir så tydligt i boken, gör att vi fotbollsspelare blir större och snyggare. Deras engagemang rättfärdigar att vi har hög status. Det är ett perspektiv som ibland glöms bort. Framför allt glömmer spelare och styrelsefolk det. Vi tror att vi kan klara oss utan fansen. Men det kan vi inte.
Och när jag läst klart boken undrar jag vem som har störst rättighet till en fotbollsklubb.
Spelaren som gjort två säsonger och fått betalt? Styrelsemänniskan som jobbat fyra år?
Eller supportern som åkt på dyra bortamatcher år efter år för att få stötta sitt lag?
Boken är en påminnelse om vad som kan hända om vi tappar helhetssynen. Om fotbollen – likt hockeyn på 1990-talet – börjar se alla supportrar som konsumenter utan rättigheter, om fotbollen försöker frigöra sig från de lite bångstyriga fansen eftersom man vill åt sponsorerna och deras kapital. Här ligger en av svensk fotbolls viktigaste framtidsfrågor. Hur får vi ekvationen att gå ihop?
”Va för jävla pack e ni?” är en berättelse som låter individuella ansikten träda fram ur den kollektiva massan. Och ökar förståelsen.