Poeten Mara Lee vet vad hon ska göra. Tiden fram till nästa riksdagsval ska hon ägna åt ”skrivande som ansvar”, men oroas över vad som letat sig in i hennes ord. Det är den norska tidskriften Samtiden som i sitt senaste nummer slår fast att det politiska landskapet i Sverige har förändrats kraftigt på kort tid, och vill veta hur. Mara Lees bidrag till en sådan kunskap, ”Midsommardikt”, är både en sorgesång och en maning till politisk handling.
I återkommande figurer ser hon hur partiet som ”är ett anagram på omskriva degenererat” har annekterat begrepp som ”ansvar”, som i ”ansvarsfull invandringspolitik”.
Lee ryggar konsekvent från att skriva ut partinamnet i texten, på samma sätt som vissa av oss vägrar ta chokladbollens klibbiga n-ord i vår mun. Som en debattartikelns poesi är det mycket effektivt och klingar till slut ut i strofer vars minsta beståndsdelar impregnerats av själva ordet ”Sverigedemokraterna”.
I en helt annan form ger vänsterprofilen Ali Esbati och Timbros Håkan Tribell var sin motstående bild av tillståndet i landet; befinner vi oss i ett borgerligt systemskifte eller inte?
Trots välskrivna artiklar lockar de nog ingen till att byta lag, men bekräftar något annat. I den politiska debattens Sverige grälar vi inte om hur samhället borde vara – vi grälar om hur det faktiskt är.