Det är slut. Där börjar det. ”Snart är jag i alla fall äntligen död”, så inleds ”Malone dör”, den andra delen i Becketts trilogi som Modernista nu ger ut på nytt. Första romanen handlar om Molloy, luffaren, dåren, den lallande fånen. Han är också helt slut, åtminstone nästan. I sista romanen, ”Den onämnbare”, hålls romankaraktärerna inte ens uppe av fiktionens gestaltning, de är godtyckliga namnlappar i författarens hjärna. Skissartade figurer: ”Spelet kan börja. Men de kommer inte att lyckas”, skriver Beckett.
Naturligtvis inte, ingen ”lyckas” i en Beckettroman, inte ens romanen som sådan, de narrativa bågarna spänns inte ut och skapar det fiktiva rum vi som läsare så gärna vill träda in i och uppehålla oss i. Ändå är det något som fortsätter, krälande, krypande, den mest primitiva nivån av överlevnadskraft. En liten bit till, bara ett stycke till, ytterligare en sida, ännu ett kapitel läggs till ett annat, till slut är vi uppe i flera hundra tätt sammanpackade prosasidor. Nu måste det vara slut. Det är det inte. Romanens sista rader lyder:
”Jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de kanske har fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”
Man kan inte knäcka den som saknar ryggrad… är ett klassiskt loserordspråk som kommer för mig när jag tänker på Becketts trilogi. Som ingen annan vare sig före eller efter honom har han hittat en estetisk framkomst i ett läge som egentligen borde vara omöjligt. Och det är förstås omöjligt, det går inte att skriva, annat än med kackerlackans monotona steg över sopbergen efter apokalypsen. Visst finns det en liten spillra, men den är så liten, så oansenlig, bortom allt vad vi kallar för mänskligt liv – det är just där Beckett skjuter in sig.
Becketts trilogi är en litteratur som får tanken att svindla och rummet att svälla då nästan ingenting är utritat och annekterat; läsaren står fri att själv lägga till liv, värld, kropp, existens, allt som är meningsbärande och har betydelse. Men det är ett arbete, att läsa Beckett är nästan lika ansträngande som att skriva själv.
Snabbläser man är det meningslöst, jag menar fullkomligt värdelöst, eftersom ingenting händer och ingenting utvecklas. Läser man för långsamt drunknar man i textmassorna och blir varse hur hjärnan liksom löses upp, tänkandet smulas sönder, man närmar sig demensens totala förvirring och hjälplöshet. (Vilket i och för sig också är en intressant erfarenhet.) Läser man däremot aktivt, vaket och med en viss energi i ansatsen erbjuds man en litterär upplevelse som är mycket speciell. Att som vuxen tillåtas tillträde till den existentiella zon där varje liten rörelse framstår som ny och outforskad är lika omtumlande som den första förälskelsen. Det går igenom hela nervsystemet.
Det är också ganska roligt. Beckett har en utvecklat sinne för humor, en sorts absurdistisk komik som befinner sig på andra sidan misären. Ett exploderande skratt som verkar förlösande i all sin låghet och plumphet men också ytterst mänskliga beskaffenhet.
Det finns alltid en risk när man talar om ikoniserade författare som Beckett och andra att man behandlar dem med alltför allvarsam vördnad. Vi vet att Beckett framhärdade som sekreterare åt James Joyce, att han tillhör litteraturhistoriens mest refuserade författare, att han i perioder var utfattig och att han tvingades fly under andra världskriget för att undgå nazisterna. Skälen att upphöja Beckett till lagerkransad hjälte är många. Men man kan inte läsa Becketts romaner med silkesvantar, man måste köra in armarna i skiten, böja sig för hopplösheten och erkänna hur futila våra livsmekanismer egentligen är.
Häromveckan skrev Stig Larsson i Expressen med anledning av förlusten av katten Esset: ”Jag har alltid upplevt det som stötande när unga människor påstår att de under inga omständigheter vill bli gamla på det där i deras ögon sjaskiga viset. 85 eller 90 år. Och hur allt av ungdomens charm och framtidstro fullständigt har gått förlorad. Man är mindre än en skugga av den man var. En lallande fåne med blöjor.
Strunta i din värdighet! Vem, handen på hjärtat, har varit så särskilt intresserad av den? Då jag som 19-åring arbetade i psykvården i Umeå med dementa, kunde jag konstatera att de flesta tycktes ändå se fram emot lördagarnas grön-vit-rosa glass.”
Den där grön-vit-rosa glassen. Om man kan stå ut med den, utan ironi eller sardonisk bitterhet (det är svårt!), men om man klarar av att se den, som ett slags enkel och saklig verklighet, att just lördagsglassen kommer att ha ett värde, också för mig personligen, att det är den sortens saker som jag kommer att bry mig om och längta till – och kanske till och med förundras över – då är man bra rustad för att läsa Becketts trilogi.
I sitt förord citerar Jesper Olsson den hållning som Beckett formulerade i relation till sin mentor och kollega James Joyce: ”The more Joyce knew the more he could. He’s tending towards omniscience and omnipotence as an artist. I’m working with impotence, ignorance.”
Det är alltså impotensen och ignoransen som Beckett arbetar med, vilket inte betyder att han för den sakens skull tenderar att tillskriva dem några åtråvärda egenskaper. Molloy är till exempel bara delvis en sympatisk gestalt. När tillfälle ges passar han på att känga till ett ”gammalt äckel” som är svagare än han själv. Molloy berättar: ”Folk inbillar sig att man är försvarslös bara för att man är gammal, fattig, lytt och feg, och i allmänhet är det sant. Men under gynnsamma omständigheter, om angriparen är svag och oskicklig, ja, likadan som man själv, och det hela utspelas på någon avlägsen plats, har man ibland möjlighet att visa vad man är gjord av för virke.”
Här önskar man gärna att det ska ta slut. Det gör det inte. Mänskligheten fortsätter att bomba livet ur varandra. I dag är det lördag. Kanske får man glass efter maten. Kanske är det päronsmak.