Suget att bli kittlad av goda skräckisar har de flesta barn. Kul därför med en bilderbok som jobbar med en sorts cliff-hangers, som gör bläddringen till en spänningshöjande fråga: Ska vi sluta här, blir det för spännande, vågar ni? I så måtto fungerar Sanna Töringes text fint, liksom hennes grepp att utnyttja populära berättarmönster ur barns egen muntliga tradition.
Huruvida stoff som detta egentligen ska illustreras är ju omtvistat: det visuellt gestaltade spöket är ju svårare att värja sig emot än det jag skapar själv i min fantasi. Men Kristina Digmans spökkabinett visar sig vara lagom läskigt – en nipprig spökdam i vita spetsar som kan ta av sig huvudet, en svartklädd vampyrpappa med upp-i-dagen-son, ett utstyrt skelett och ett monster.
Miljön är klassisk natt och skog med kloiga träd, uggla och fladdermöss som snyggt avtecknar sig mot fullmånen. En rad inbyggda psykologiska stötdämpare är satta i funktion, som humorn i själva figurteckningen, den ”snälla” bildtekniken med kornig akvarellpenna som ibland löser upp sig snyggt i flödig akvarell och förstås den komiska ”grundmoralen” i storyn: här är ju alla de ”farliga” rädda för någon annan.
Men någonstans går det här bygget i kvav. Texten är ingen riktigt organisk bilderbokstext utan opererar på egen hand med upprepningar och variationer av stående formler och berättarmönster, som lämnar bilderna i sticket: det krävs ”mycket bild” för att hålla tempot i högläsningen uppe.
Och varför rinner scener som kunde blivit dramatiska möten att bildsätta ut i sanden? Varför korsas aldrig de parallella världarna?
Verklighetens viljestarka flicka med sina ”fasansfulla skrik” och sin utagerande agenda visavi mamman har ju en given utmaning i husets mörka spegelfamilj.
Vart tar dynamiken mellan de sinsemellan rädda spökvarelserna (och ytterst i själva dramaturgin) vägen, när de tvingas ut i skogen och lämnas att bara somna huller om buller i skogsbrynet? Vad hände?
De logiska svagheterna är så pass uppenbara att jag blir fundersam över ansvarsfördelningen på systemnivå: nog måste det väl på förlagen finnas starka bilderboksredaktörer med blick för bilderbokens regiproblem?