Tonårstjejers vänskap kan vara kantig, flyktig och konkurrensinriktad. Men troligare är att den är djupt existentiell och betyder mer än familjen. Det gör den också i Sanne Näslings debutroman ”Kapitulera omedelbart eller dö”. Mary och Lovely går i nian, är anglofiler och drömmer om att bo på Brick Lane i London. De är cyniska och låtsat världsvana, spanar på en bibliotekarie och planerar mord på Marys mammas kille.

Allt detta är dock bara rekvisita. Romanens tyngdpunkt är Marys och Lovelys relation. Den rör sig i gränslandet mellan vänskap, systerskap och kärlek. De talar en närmast hermetisk jargong, till hälften på perfekt engelska, med sexuella anspelningar och ett abnormt intresse för färger. Livet bör vara perverse pink, läppstiftet är cherry red precis som deras framtida himmelssäng och Håkan Hellströms jacka ska helst vara pastelligt aprikos. Men hur mycket tillsammans de än är, kommer de alltid att vara ensamma – ”för man kan inte vara två utan att vara en”.

Jag imponeras av Näslings högstadiepejl. Här finns många oupptäckta pärlor från korridorerna.

Dialogen är också träffsäker. Tjejerna har en lakonisk, dräpande ton som de avfärdar gitarrkillar och lärare med. Fler kultfraser har jag inte sett i en och samma bok sedan Dorothy Parker. Till exempel: ”På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om något som heter Klamydiadagen. ’Jaha’, säger Lovely förvånat. ’Well, why not. Jag är så jävla trött på Nationaldagen.’ ”

De här rappa formuleringarna blir dock till slut en tvångströja som hindrar en att komma personerna in på livet. Det går lite för fort, lite för mycket poserande och även relationen med Lovely berör inte så mycket som den kunde ha gjort. Är känslor det nya privata rummet, tänker jag? Eller så är det något skevt med åldern – jag kan gå med på att tjugoåringar kan ha en totalt blaserad attityd, men vid femton, är inte livet på blodigt allvar då? Detta hindrar ändå inte ”Kapitulera omedelbart eller dö” från att vara en färgstark och häftig debut.