På nyårsafton frågade Ystad Allehanda i en enkät några svenskar vad de önskade sig av det nya året. ”Att det går bra att flytta mamma till äldreboendet, svarade en kvinna, och att det går smidigt att tömma hennes hem.”
Det är rätt vanligt att bli hemlös innan man dör, och förvandlas till en nomad som bara har med sig det nödvändigaste. Det är bara det att någon annan har packat, och att man aldrig får resa vidare.
Om några av de här senmoderna nomaderna handlar Sara Beischers debutroman ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Det är en berättelse som är både kollektivroman och arbetslivsskildring när den följer Moa, 19, som utan någon erfarenhet får anställning på äldreboendet ”Liljebacken”. Det är en samtidsskildring som landar i ett läge där till och med moderater, vars parti tillhör privatiseringens chefsideologer, luftar sin förvåning över vad de kan innebära (”Vi såg inte det hotet, att några skulle berika sig”).
”Liljebacken” och ”Höstsol” hette ålderdomshemmen förr. Men de var inga paradis, utan en förlängning av fattigvården, där de mest blottställda ofta tvångsintogs. ”En psykologisk ättestupa” som Ivar Lo-Johansson kallade dem i sin fleråriga kampanj mot den svenska åldringsvården i slutet av 40-talet.
Men Moa i Sara Beischers roman skulle kanske känna igen sig ändå i synen på åldrandet som en skamlig pinsamhet, en deprimerande nedräkning. Hon är en inte en av dem som vill ”jobba med människor”, hon ska egentligen bli skådespelare och stiger ner i livets realiteter bara tillfälligt. Förstås! ”Jobba med människor” innebär en karriär utan utbildning, löneökning, status eller inflytande.
Romanen följer hennes utveckling, från att som nyinflyttad och ensam på jobbet möta dödens motbjudande preludier, till att bli en person med självkänsla och integritet. Den döende Gullan med sina tantclips i öronen, dementa Astrid som man inte får säga emot, den självuppoffrande vårdängeln Eva: det är en kollektivroman full av hemligheter, skuldkänslor, begär. Beischers stil är som det bästa vårdbiträde: rolig och omtänksam, och fångar sådana svårbeskrivna saker som hur man påverkas av sitt arbete, hur det formar blicken och skapar kroppsminnen.
Mest av allt handlar det om de behov som aldrig kan tillfredställas för dem som bor på Liljebacken – frihet och hemlängtan. Om hur Moa, som ännu inte vet vem hon är, och de gamla, som tappat bort sina liv, blir sammansvurna i jakten på en flyktväg.
Jag menar det som högt beröm när jag säger att Moas kamp påminner både om flickböcker från tidigt 1900-tal och klassiska hästböcker, här finns samma moral om vägen bort från maktlösheten subtilt dold i en påtagligt kroppslig skildring av blod, kiss och tårar: fråga inte vad världen kan göra för dig, utan vad du kan göra för att förändra världen.