Ta ett djupt andetag. Sara Hallströms dikter har inga kryphål..
Sara Hallströms "Rötter smälter" är en bok som bärs fram av en röst. Fras läggs till fras, mening till mening, sida till sida. Inga sönderklippta satser, inga trasiga strofer, inga bråkiga bokstäver. Här finns kort sagt ingenting av det som signalerar ny svensk poesi just nu. Men trots att någon tycks tala framträder dikterna som mer oroande än de flestas. Är det verkligen en röst? undrar man snart. Ett fint nät av sprickor tycks genomkorsa meningarna, som kanske bara spelar meningar.
Allt är bekant och ändå inte. Som den sovandes tal eller den febriges osammanhängande ord.
Sara Hallström debuterade 2004 med ett av 00-talets hittills mest övertygande försök att rehabilitera bilden som poetiskt verkningsmedel. Någon klassiskt klarhetssökande metaforik var det knappast fråga om. I stället fick hennes bilder verkligheten att skorra, som om en djupare brist på sammanhang vore det enda möjliga alternativet. I "Rötter smälter" är bilddriften inte lika påtaglig. Men precis som i debuten är det i friktionen mellan fraserna som det händer:
Lyckan i att kunna ta emot
märken, tistlar, medaljer. Hon
berättade om hur man kunde
läka landskapen genom att bygga in
gångar i höjd med leran,
konstruera antimonument. Ett sår
ner i jorden, alla skuggor
följer den som tar sig in. Jag började
grina när hon sa att det
var en sann historia och när jag grät
kände jag mig sann. Ett hugg,
en grop: det finns inga torn, inga
triumfer. Jag läste fel. När
de raka linjerna är brutna står det
inte Historien, det står Hori-
sonten.
En berättelse eller ett bricollage av upphittade fraser? Ett sammanhängande tal eller en kluven stämma? Hallströms poesi vinner sin särart i att den inte låter oss komma till något avgörande i frågan. Det är typiskt att det som i dikten först framträder som en existentiell markör (tårarna, sanningen, hugget) lika gärna kan läsas som ett ifrågasättande av det existentiella (så sann är något man känner sig som, inte något man är?).
Men hur man än läser blir dikten lika svart, lika vacker.
"Rötter smälter" är en bok med vaga tematiska konturer: kärlek, kropp, kanske hemkomst. Här finns ingen berättelse utan snarare ett flöde av enskildheter, ibland påträngande, ibland brutalt komiska. Att komma nära någon "är att märka om de luktar godare eller/äckligare än en själv, mycket godare eller mycket äckligare". Och att vara en kropp bland kroppar är oundvikligen att vara infogad i tingen, rent av sammanväxt med dem.
Och till sist gäller att "vit är inte en färg, det är ett ljus som gör att det verkar mörkt. I hela världen."
Nej, genom "Rötter smälter" finns inga genvägar, inga kryphål. Det är inte snällt, det är ganska trasigt och till sist inte så litet imponerande. Därför blir man nästan lättad när Sara Hallström plötsligt rimmar "hembygd" på "hämndbygd". Passa på att pusta ut. För i nästa dikt är oron redan tillbaka i kroppen.