För fem år sedan var det litterära Sverige en mer eller mindre anonym småstad som luktade småborgerlighet och flintastek. Numera ligger Sverige i en villaförort till företrädesvis Stockholm och såväl flintasteken som småborgerligheten kostar dubbelt så mycket.

Eller mer.

Sara Kadefors nya roman ansluter sig till dussintalet litterära dissektioner av det nutida Sverige som står med ena foten på någon lattebar och den andra på Ikeas ta-själv-lager. I just det här fallet möter vi berättelsens huvudperson när hon vaknar i den dyra bil hon har parkerat utanför möbelvaruhuset och som också fungerar som hennes hem.

Kadefors formar ett mysterium – en kollision mellan den hårdsnörpta och högfärdiga kvinna i 40-årsåldern vi stiftar bekantskap med, och de omständigheter hon befinner sig i.

Det kommer att ta två tredjedelar av romanen innan vi får riktigt klart för oss varför hon har lämnat den villatillvaro vi brukar kalla välordnad för att i stället sjunka allt djupare ned mot det vi brukar kalla samhällets botten.

Jag tänker inte avslöja något. ”Borta bäst” är en – nästan – oblodig thriller i det att man lätt kan förstöra den om man så att säga avslöjar den.

Och självklart är detta Kadefors största problem. En bra roman kan man ju ha fått berättad för sig från början till slut, och den är trots detta bra och gripande när man själv läser den.

Men det finns förmildrande omständigheter. Kadefors har i och med tidigare böcker fått beröm för att hon har gehör; för att hon har öra för vanligt folk och vanliga fän.

Och visst har hon väl det. Men det räcker inte att skapa gestalter som framför åsikter som liknar de som ältas i ”Ring P 1” för att komma undan som skärpt samhällsskildrare.

Jag tror att ”Borta bäst” kommer att läsas av många, och jag tror att den kommer att bli omtyckt. Svenskar vill inte skratta åt sig själva, men gärna åt andra som precis liknar dem.

Bortom romanens alla karikatyrer står Kadefors ändå för en ganska oroande analys, och det är därför den här romanen kommer att dyka upp i litteraturvetenskapliga avhandlingar om så där 20 år. Som exempel.

Huvudpersonen Sylvia står och stampar i sin medelklass och kan inte komma därifrån. Hennes livs stora tragedi är att hon har försökt komma därifrån, vilket är anledningen till att hon rasat så pass att hon fortlöpande reduceras till uteliggare, kriminell och galning.

Klassresan kostar helt enkelt alltför mycket: samhället straffar den som förhäver sig och gravitationen vinner alltid i slutändan.

”Borta bäst” är alltså en intressant tendensroman, men inte särskilt bra. Det sockersöta slutet ger mig diabetes och karaktärerna är i de allra flesta fall silhuetter. Grill­oset hänger fortfarande som en dimma över den svenska romanen.