Det är baksidestexten som gör mig nyfiken på Sara Kadefors nya roman. Här presenteras en berättelse om Jonas, som bor med fru och barn utanför Göteborg och lever ett vanligt Svenssonliv: ”Allt är i det närmaste perfekt.”
Sen dyker smärtan från det förflutna upp. Jonas påminns om den traumatiska upplevelse i ungdomen som fick en ung kille, redan på glid, att tappa fotfästet i tillvaron. ”Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna”, utlovar baksidan och gnuggar händerna.
Historien om mannen (det är oftast en man) som har byggt upp ett vuxenliv på ruinerna av en trasig livshistoria känns som en av vår tids mest återkommande berättelser. Jag gissar att det speglar en gryende, kollektiv rädsla för att falla, en insikt om hur skör och villkorad tillhörigheten är, såväl i medelåldern som i medelklassen.
Runt middagsbord bland 70- och 80-talister hör man ofta folk skämta om ”vuxenpoäng”, om jobb, lägenheter och familjer som tycks ha materialiserat sig ur tomma intet. Under skrattet en smygande oro för att allt ska visa sig vara en chimär, att man snart står ute i kylan igen. ”När som helst kommer de på mig.”
Det intressanta är att Kadefors bok, ”Kast med liten kniv”, inte alls ser ut så här. Huvudpersonen Jonas är redan påkommen, från första sidan en underdog, oförmögen att hantera känslor eller relationer. Han blir illamående och panikslagen när han ska tala inför grupp på ett föräldramöte i skolan. Äktenskapet med den dominanta Beata går på tomgång, han är kuvad, otrygg, timid och hamnar ständigt i situationer där han måste slinka undan eller be om ursäkt. ”Allt är i det närmaste perfekt” är en häpnadsväckande tondöv beskrivning av hans tillvaro.
Visst, man kan hänvisa till förlagsmaskineriets förkärlek för enkla etiketter, men det finns också något avslöjande i den dåliga läsförståelsen. Jonas är nämligen en mycket märklig romanfigur. Medan Kadefors klipper mellan nu- och då-plan, och varvar episoder från tonårstiden med vuxenlivet, blir det alltmer tydligt att han egentligen aldrig har haft tillstymmelse till självkänsla.
Skälen till detta är både spretiga och otydliga. Hans pappa är en narcissistisk akademiker och forskare som ignorerar sin son. Hans mamma lider och kånkar matkassar. Hans vänner är snus- och mopedgänget som går från sprit via kontaktlim till hasch. Hans storasyster är populär och duktig i skolan medan han själv är dyslektiker och hamnar i OBS-klass. När katastrofen inträffar framstår den mest som en bekräftelse på hur livets alla jävligheter tycks förutbestämda att drabba denna stackars yngling.
Stilen och berättarmaskineriet i ”Kast med liten kniv” tickar på som det ska, det är inte där skon klämmer. Den förvirrar mig på ett mer övergripande tematiskt plan: kärnan i handlingen, social otrygghet, saknar helt förankring i grundläggande strukturer. I stället för en trovärdig uppväxtskildring får vi en uppvisning i mänsklig patetik, där Kadefors framstår som nästan sadistisk i sin uppfinningsrikedom när det gäller att skapa maximal förnedring åt huvudpersonen.
Jag köper alltså inte själva grundpremissen till ”Kast med liten kniv”. Att denna passiva och socialt handikappade man, utan att ha bearbetat sin bakgrund, utan terapi, utan vänner, har lyckats starta en firma med flera anställda och bilda familj – det hela känns fullständigt orealistiskt. Särskilt med tanke på hur människorna i hans närhet, inte minst den parodiskt iskalla hustrun, beskrivs som så bottenlöst likgiltiga inför hans ångest och vånda.
Det är viktigt att berätta om hur uppväxttrauman formar en människa och lämnar spår för livet. Just därför är Sara Kadefors opsykologiska gestaltning av ämnet så problematisk. Man klagar ofta på schablonerna och ytligheten i ”feel good”-genren, men här finns gott om exempel på hur en ”feel bad”-roman med ont-i-magen-känsla från första till sista sidan kan uppvisa samma brister. Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.