I bilderboken ”Vita Streck och Öjvind” spränger Sara Lundberg alla gränser med vackra och märkligt levande färgytor. Det är stor konst för små och stora läsare.
Vita Streck är en osannolik bilderbokspersonlighet, en liten inåtvänd flicka i förkläde och med stor rosett i håret. Sakta och bestämt går hon baklänges mitt i vägbanan med sin lilla färgpyts och målar streck på streck på streck på streck. Någon måste hålla ordning så att bilarna ska förstå hitåt och ditåt.
Ordning och reda, och barnet som universums ordningsman. Sara Lundberg låter vägarna slingra och omvärlden explodera i färger och detaljer, medan Vita Streck omutligt håller sin mittlinje på den mörkgrå vägen.
Tills Öjvind blåser ned och landar i färgpytsen så att det skvätter åt alla håll. Öjvind blåser med vinden hit och dit, snart blåser han i väg igen. Vita Streck går från raseri till längtan: han stökar ju till, men vart tog han vägen? Hon följer hans spår efter vindriktningen. Mittlinjen är inte längre viktigast, varpå den lämnar vägen och hamnar än här, än där.
Historien är den gamla bekanta om det lockande kaoset som förlöser det alltför strikta. Öjvinds rödlockiga rufshår ställs mot Vita Strecks raksvarta tvärklippta lugg, de är motsatserna som ger varandra liv.
Sara Lundberg är alltid bra och första boken om Vita Streck var också fin. Men nu spränger hon alla gränser: bilderna är hisnande vackra, brant lutande åt alla håll och med starka, märkligt levande färgytor. Vindens lekfulla kraft är tunna vita linjer som snirklar, cirklar, lockar och rycker i Vita Streck. Det finns till och med en varm Gudsfigur i slipover, lykttändaren Alvaro i vars bröstficka Vita Streck brukar sova.
Det är stor konst för både små och stora läsare.