Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Sara Paborn: Blybröllop

Sara Paborn är bättre än de flesta.
Sara Paborn är bättre än de flesta. Foto: Samuel Unéus

Äktenskapsskildring. Roligt om en kvinna som får nog.

ROMAN
Sara Paborn
”Blybröllop”
Brombergs, 200 sidor.

Foto: Så här på väg mot pensionsåldern förstår Irene, om inte förr, att hon aldrig kommer åka genom Paris i en sportbil med varm vind i håret, om man säger så. I stället tappar hon successivt initiativ och makt på biblioteket som hon jobbar på. Hon älskar skönlitteratur, filosofi, saker som växer. Men så är hon gift med Horst sedan 39 år. Horst älskar ingenting, han tycker att saker ska fungera. Som kablarna han drar på jobbet, de fungerar. Allt som inte kan mätas, bevisas, kan kallas för ”fakta”, är enligt Horst fnoskerier och följaktligen förpassas sådant som böcker ner i källaren eller skjutsas prompt till återvinningen.

Kanske älskar Horst en sak, förresten: Ljudet i den svindyra, noga utvalda audioutrustning som har annekterat Irenes läshörna i allrummet på den lilla villans övervåning. Ljudet, alltså, inte musiken.

En typisk make av gamla stammen. Så självklar i sin, ja, självklarhet att han kan uppföra sig precis hur han vill. Och gör det också. Och en typisk gamla sortens maka, med oförlöst såväl kärleks- som arbetsliv. Som tiger och sväljer, tvättar och stryker. En som andra älskar att smula sönder för att stärka sig själva.

Varför härdar människor ut i meningslösa äktenskap? Kanske på pin kiv, för att visa att man just härdar ut, att man inte är någon som ger upp hur som helst.

Av en händelse öppnar Irene en glömd gammal kartong från sitt barndomshem. Däri får hon syn på något som nu så att säga hjälper henne att ge upp detta äktenskap. I kartongen ligger blytyngder, sådana som sys in i gardiners fåll för att ge ett snyggt fall. Visst dör man av långvarig blyförgiftning? Och på biblioteket finns väl böcker om kemi och toxikologi? Och nog har väl Horst levt för länge?

Det är genom Irenes anteckningsbok som vi får följa de bådas liv och hennes försiktiga men mycket nogsamma färd mot att bli hemmakemist med en uttänkt, perfekt plan. Hur det gick och hur det blev.

Är Irene och Horst schabloner? Jo, på ett sätt sällar sig ”Blybröllop” till de småroliga, lågintensivt dramatiska medelklasskildringar som svensk litteratur, tv-serier och biofilmer vimlar av just nu. De så igenkännbara typerna, paren, familjerna, gärna i en trygg småstads eller välmående förorts villaområde.

Med det är något med Sara Paborn, något annat. Hon inte bara kan berätta en historia – det kan många – utan hon flätar den mellan inre och yttre skeenden, mellan ungdomens förhoppningar och den annalkande ålderdomens bitterhet, på ett sätt som bygger berättelsen men aldrig linjärt.

Dessutom befinner sig hennes humor, en inte oansenlig beståndsdel, på en mer lågmäld, sofistikerad nivå, känns aldrig sökt. Hennes blick för detaljer (Horst spik i golvet på exakt den punkt där stereoljudet är perfekt), typer (den nya bibliotekschefen som är en ”idéspruta och vinnarskalle och drar sig i sitt blonda skägg”), eller vardagshandlingar i vilka hela livet, och döden, bor (”Jag bar in hans frukost. Smörgåsar. Ägg. Yoghurt. Bly.”) är små under av minimalism. Hon till och med får en att nästan känna lite sympati för Horst. Kortare uttryckt: Sara Paborn är bättre än de flesta.