Sorgesång för kanalsimmare.. Sara Stridsbergs debutroman om två stålkvinnor blir hjältesagan också en sorgesång. Nina Björk har läst en medveten språkbrukare.
En kvinna har ingått ett vad med sin make. Hon ska försöka korsa Engelska kanalen. Om hon lyckas vinner hon obegränsad tid till sin simning. Om hon misslyckas straffas hon med obegränsad lektid med sina barn.
I "Happy Sally" berättar romandebuterande Sara Stridsberg om två kvinnor besatta av fysisk prestation, stålvilja och storslagna projekt. Den ena är löst tecknad efter verklighetens Sally Bauer, 1930-talets stora långdistanssimmare och den första skandinav som simmade över Engelska kanalen. Den andra är den rent fiktiva Ellen som femtio år senare försöker göra om Bauers kanaltriumf.
Sally och Ellen liknar de traditionella hjältarna i otaliga västerländska berättelser - fjärrskådande och ouppnåeliga för sina närmaste, människor som är lyckliga bara när de är på väg bort från dem som älskar dem. Men när hjältarna har bytt kön blir berättelsen om dem inte bara ett hjälteepos utan även en sorgesång. Deras drömmar, deras frihet, kräver offer.
När en kvinna går från den lilla världen för att sätta spår i den stora blir någon alltid lämnad kvar bland obetydligheterna: Sally lämnar sin älskade Marguerite, Ellen sina barn. Men där Sally i fiktiva dagboksanteckningar berättar om hur kampen för prestationen var värd sitt pris, har Ellens dotter en helt annan historia att förtälja. Romanen växlar mellan deras perspektiv och mellan olika tidsplan.
Sara Stridsberg skriver riskfyllt. Hon konstruerar egna ord som "saltvattenshand", "snötänder", "hästväninna". Hon kan tala om "rabarberbladens blodstrimmiga ansikten" eller om att "magen är full av tårar". Sådana sammansättningar ter sig lätt som effektsökeri, som en alltför uppenbar jakt på att skriva Litterär Litteratur. Om de fungerar gör de däremot skildringen dubbelt så tät. De enskilda orden kommer i sig att bära på en komprimerad historia och läsaren fyllas av romanens egna upprättade associationer.
Stridsberg klarar balansen. Hon är en konsekvent och medveten språkbrukare. Hemligheten är nog att hon genom det konkreta och bokstavliga förbereder läsaren på det abstrakta och överförda. Om det inom en liten pojke till exempel finns ett "hav av tårar" så har detta hav förberetts genom att pojken tidigare försetts med simpuffar på sina pinniga armar, genom att vi fått se honom rusa fram och tillbaka i vattenbrynet, lekandes med dallriga maneter. När allt vatten sedan så småningom blir metaforiskt känns det inte patetiskt utan fullt logiskt.
I "Happy Sally" kan man ana en ton från Monika Fagerholm, författaren till "Diva" och "Underbara kvinnor vid vatten". Äntligen skulle jag vilja säga. Att en av Nordens just nu mest nyskapande författare inte redan gett upphov till en rik svarslitteratur är förvånande. Här kommer i alla fall en samtalskamrat.
Även om Stridsbergs främsta styrka, precis som Fagerholms, är förmågan att bygga ett eget språkuniversum som liksom seglar i väg från vardagen och inger mig en känsla av frihet och möjlighet så är hennes roman också spännande på en mer tematisk nivå.
Den vågar fråga sig om inte en verklig konflikt kan föreligga mellan en mammas och hennes barns lycka; vågar visa barn som band och boja.
Den diskuterar vår mänskliga längtan efter att fungera lika smidigt som maskiner, vårt förakt för svaghet och de svagas roll i en värld av prestationer. Det är kort sagt en riktigt riktigt bra romandebut.