Sara Stridsberg hör utan tvivel till den unga svenska litteraturens stora namn, med romaner som debuten ”Happy Sally” (2004), ”Drömfakulteten” (som fick Nor-diska rådets litteraturpris 2007) och ”Darling River” (2010), hennes vidarediktning på Vladimir Nabokovs ”Lolita”, bakom sig. Starka berättelser om flickors och kvinnors villkor skrivna på ett språk på en gång lödigt och stramt, laddat och lugnt.
Att hon också är på väg att bli en stor dramatiker är ingen självklarhet. Scenen kräver ett annat slags berättande, en annorlunda öppenhet, närvaro i en annan sfär. Men Sara Stridsberg har det, kan det, instinktivt tycks det. När man läser hennes pjäser kan det kännas som om författaren sitter i publiken, andas med skådespeleriet, lyssnar av och skriver. Samtidigt finns här en tyngd och integritet som framtvingar förhöjning och skärpa på scenen.
Även om jag inte tycker att någon av pjäserna har förverkligats fullt ut på scen hittills, har det alltid gått att uppleva textens egensinne och framåtdrivande kraft.
Nu finns tre av Stridsbergs dramer tryckta i ett påkostat band, tyvärr med billigt återgivna foton från Dramatenföreställningarna av hennes ”Medealand” och ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika”, ett par blanka bildark hade gjort skillnad.
”Medealand” (som hade urpremiär på Dramaten 2009) flyttar Euripides klassiska tragedi till obestämd nutid. Invandrarkvinnan Medea, övergiven av sin man, förlorar också rätten att leva i sitt nya land. Texten bultar av hennes förtvivlan, brinner av hennes svartsjuka och hat. Men skickligt nog börjar Stridsberg i en annan stämning, med en stilla scen där Medea drömmer om sin mor. Moderns rop till henne kommer ur en lycklig dröm, och blir sinnebilden för allt som är förlorat, och skall förloras, i livet.
Med allmängiltigheten i detta nästan ömsinta vidvinkelperspektiv sveper Stridsberg oss med sig. Därefter kan hon fritt låta dramat pulsera mellan svidande närbilder av Medeas kaos, snabba rekapitulationer av hennes och Jasons svunna kärlek, en plågsamt vacker erotisk återförening -- eller är det en dröm?, invandrarskapets rättslöshet, den övergivnas fruktlösa böner och blinda raseri.
Tekniskt är det driven, tät dramatik, men det som framför allt gör det drabbande är Stridsbergs sätt att med sin nutida blick belysa det antika dramat och frilägga det tidlösa i kvinnans lott. Medea var gudinnan, falken, pilbågen, en fri människa i världen, när hon träffade Jason. Han säger det själv ”Förr fanns en lätthet omkring dig …”
Så kom barnen och förändrade allt. Men Stridsberg går inte i den fällan heller: Det är varken födandet eller omhändertagandet av barnen som gör Medea till Jasons ägodel och offer, det är någonting bortom och djupare, som bara får ett av sina uttryck i förhållandet till barnen. Någonting i själva kroppsligheten, i det kvinnligas tillpassning mot det manliga, förslavar henne. Stridsberg kräver att vi tänker oss bortom könen, och visar hur inträdet i det kvinnliga innebär utestängandet från det mänskliga.
Det blir ännu tydligare i bokens mittpjäs, ”Dissekering av ett snöfall” (sätts upp på Dramaten i höst). Det är ett drama om Konungaflickan, en drottning Kristina-gestalt (kanske också en anakronistisk, nutida kronprinsessa) som fått bägge könen från födseln. Hon är faderns lille prins. Uppfostrad som tronföljare och med ett huvud skapt för stora tankar ska hon nu snärjas i kvinnligheten, blir maka och avelsdrottning. När hon flyr är det från sitt köns fångenskap snarare än från kronan. När hon beskriver idén om kungahuset som en vanföreställning handlar det lika mycket om kvinnligheten.
Slutpjäsen känns som en logisk konsekvens, fastän faktiskt skriven först. När ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” sattes upp på Dramaten 2006, gjordes den som en rätt uppsluppen tidsbild av ett vänsterflummigt 1970-tal. Läst är det en långt mer hektisk och förtvivlad pjäs. Valerie Jean Solanas, författaren till Stockholmsaktuella Scum-Manifesto, (Scum=Society for cutting up men), var psykologiforskare och författare och blev världskänd när hon 1968 sköt och allvarligt skadade konstnären Andy Warhol, för att han stulit hennes pjäs.
Stridsbergs text slingrar sig in och ut genom Solanas destruktiva liv och gnistrande lätt galna tankevärld. Det är förvisso 1970-tal, men inte efterhärmat utan betraktat: vi kan ana doften av frihet i den brutala kvinnliga jargongen, som fäktar yvigt mot universitetsmiljöns explicit sexuella maktordning, och känna efterklok hopplöshet. Liksom i de bägge andra pjäserna är det detta att bli och att vara kvinna i en värld för män som är det ständigt pågående traumat. Solanas var en trasig flicka, för vilken den mer okönade barndomen slutade vid sju års ålder i den blommiga hammock där fadern brukade våldta henne. Tidigt kom dit där pjäsernas kvinnor befinner sig – på sätt och vis är de alla i Medealand.
Intressant och lite sorgligt är att den renommerade kritikern Steve Sem-Sandberg i sitt efterord tycker att Stridsberg skriver vackert om kärleken, himlen och stjärnorna, men knappt har ett ord att säga om hennes syn på begrepp som manligt och kvinnligt eller på den så kallade könsmaktsordningen.