Två uppdiktade gestalter möts på ett tåg. Den ena heter Sigrid Combüchen, den andra Göran Sager-Larsson. Hon har skrivit en trilogi om honom: ”Värme”, ”Korta och långa kapitel” samt ”En simtur i sundet”. Han frågar vad hon arbetar på nu, hon svarar ”en damroman”, han förstår referensen. ”Bara en damroman” är vad den danske litteraturkritikern Georg Brandes kallade Victoria Benedictssons ”Fru Marianne”. Vill hon återta begreppet, undrar han, och ge det ny betydelse?
Sigrid avfärdar honom: ”En damroman handlar förstås om kläder och smycken och utseende och illusioner om kärlek och att ’varje flicka skall få lov att vara prinsessa en dag i livet’.”
Vilket i någon mån stämmer in på romanen inuti romanen ”Spill”. Den handlar om Hedda som lämnar sitt hem för att utbilda sig till modesömmerska (kläder), får ett par filmroller på kuppen (utseende) och förälskar sig i sin Luigi vid första ögonkastet (illusioner om kärlek). Ett par förlovningsringar spelar också viktiga roller (smycken). Och med ringlekens obeveklighet går en refräng genom hennes värld: att hålla någon så kär, stiga honom så när, inte kunna säga hur vacker han är – men låta honom gå för en annan.
Men får läsaren därmed låta sig nöja? Inte då. Heddas roman utspelar sig under trettiotalet, och bortom speglarna och röken finns väggar och mörker. Det handlar om pengar och ett eget rum, om plikten och lusten. Hon har tre bröder: en duktig, en upprorisk, en döende. De två första har friheter och möjligheter hon saknar men söker, den sista ger henne livslånga skuldkänslor. Till ”damroman” kan man alltså foga ”historisk roman om förtryck och frigörelse”.
När Combüchen beskriver skenet från en filmprojektor (”den långa, sig utvidgande ljuskägla vilken utan att avse något alls ertappar stoft som rör sig i ett rum”) får hon mig att tänka på skrivande. Det är så med många litteraturkritiker; vad som än står på sidorna, får vi det till att handla om skrivande.
Och visst finns det projektorljusförfattare som avsikts- och urskillningslöst belyser vad som än råkar befinna sig rakt framför dem. Men det är motsatsen till Combüchens teknik, som enbart registrerar de mest talande detaljerna och alltid har en avsikt med sin blick. Varje mening i konsthantverket ”Spill” är blankpolerad, alla ord skiner, inte ett dammkorn på 449 sidor.
Men får läsaren därmed låta sig nöja? Inte då. Vänner av metanivåer ska också få sitt. Historien om Hedda omges av en annan historia, där en 78-årig Hedwig Langmark börjar brevväxla med en Sigrid Combüchen. Det gäller ett fotografi som beskrivs i en av Combüchens romaner – är det inte så att det föreställer Hedwigs mor med familj?
Sigrid har länge velat skriva en roman om Professorsstaden, den stadsdel i Lund där hon bor och Hedwig växte upp. Trettiotalet är ett annat ämne som intresserar henne, och under en mångårig brevväxling frågar hon ut Hedwig om hennes liv. Svaren använder hon till sin bok, där Hedwig får heta Hedda.
Mer än namnet skiljer de två karaktärerna åt. Där boken om Hedda beskriver en mycket begåvad kvinna, begränsad av sitt kön, vill Hedwig i breven inte kännas vid något alternativt liv, inget ”kunde ha”, inget ”tänk om...”. Hon är inget spill.
För inte ville hon bli arkeolog eller barnläkare, det var bara något hon sa till Vecko-Journalen. Inte vare sig kunde eller ville hon bli en stor filmstjärna eller modeskapare. ”Min talang var handlag. Hushållstalanger till exempel” säger hon. ”Det tråkiga var att det inte betraktades som en talang då heller. Utan som något alla kvinnor kan.” Har hon gått miste om något är det hennes eget fel, ingen annans.
Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idéroman. Diskussionen mellan Hedwig och Sigrid är aktuell, trots samhällets förändringar till det bättre sedan trettiotalet. På gymnasieskolor brukar den gå ungefär såhär: ”Meh, bara för jag är tjej är jag inget offer ju! Jag är stark. Ingen förtrycker mig!” ”Amen liksom, fatta att alla påverkas av patriarkatet! Det handlar inte bara om dig!!!”
Upp till läsaren att ta ställning, alltså. Och jag misstänker att fler än jag väljer att sympatisera med Hedwig, om inte annat för hennes underläges skull. Sigrid tar för sig av hennes liv, förvränger det och utnyttjar det för sina egna litterära syften. Det är ett övergrepp, tänker jag, det är så böcker skrivs, tänker jag, det är bara en bok, tänker jag – men en sådan bok!