Man skulle kunna säga att temat för samlingen ”Rika flickor” är kärlekens patologi, för Silke Scheuermanns sju noveller rör sig kring kärlekens stora skadeverkan: förälskelsens självbedrägeri, längtans förnedring, det vänliga äktenskapets depressiva effekter… Skönlitteraturen är och förblir bättre på smärta än på glädje, och därför får man också tåla att den tar sig an livet med samma aptit på det svarta som när en emo-tjej skapar sin tonårsestetik.
”Rika flickor” är tyska Silke Scheuermanns prosadebut och kom ut i Tyskland 2005, alltså före den väl mottagna romanen ”Timmen mellan hund och varg” (på svenska 2008). Trots titeln handlar inte berättelserna om någon finansiell överklass, utan om vanliga männi-skor som på något sätt borde klara av att vara nöjda. Men dessa människor, företrädesvis kvinnor, sitter som i dödens väntrum, medan me-delklasslivet pågår runt dem. Några av dem lever i varma relationer, ändå längtar de så intensivt efter något annat, att livsledan knastrar från boksidorna.
I samlingens inledande novell, ”Krig eller fred”, har en ung feministisk forskare ett litet vänsterprassel. Problemet med den lilla historien är att den inte är så liten som den bör vara för balansens skull. Vid ett tillfälle följer han med henne hem efter ett föredrag om Derridas syn på rättvisa – en rörande fond till förälskelsernas hårda värld: den ene har sex, den andra är så kär att universums himlakroppar har bytt plats.
Banalt, evigt. Det som förmerar Silke Scheuermanns novell är hennes känsla för förnedringens vardagliga praktik och hjärnans hjälplöshet: insikten om den utsiktslösa relationen som kolliderar med hänförelsen över att objektet faktiskt sitter naken i sängen.
I nästa novell, ”Lisa och den himmelska kroppen”, vrider Scheuermann upp underkastelsetemat till ännu högre temperatur, och närmar sig parodin. Den enkla flickan från småstaden hoppas på kärlek genom kontaktannons, och är hudlöst ärlig: ”söker man för intensivt förhållande”. Med den formuleringen hamnar hon i metropolens hårdaste nöjeskvarter och Scheuermann kontrasterar vilt: Lisa bär en tröja med jordgubbsmotiv och går ut i natten för att möta lyckan, men blir av med oskulden i en smutsig säng, och dessutom påklädd en gummidräkt, för att riktigt hårdsymbolisera kontaktlösheten. Novellen slutar med att hon utkräver en blodig hämnd för allt sitt förlorade hopp.
Scheuermanns berättelser har ofta en lätt absurdistisk förhöjning av det realistiska stoffet, och ibland en mytisk prägel. Jesusgestalter, vampyrer och mylingar strövar fritt och obetonat i den samtidstyska vardagen. I novellen ”Vampyrer” kunde myten ha förstärkts ännu mer, istället för att bara tjäna som ett förtydligande av en kvinnas beteendemönster; hon som lever på sina älskares livsberättelser.
Novellerna drar åt det psykologiskt schematiska och texterna byggs upp kring diagnosens ABC. Men trots det äter flera av dem sig in under läsningen. Dels tack vare de förhöjda inslagen, dels för att Scheuermann vet att gestalta på vilka detaljerade sätt livet kan besvära. När hon skriver om ledan koreograferar hon den: en kvinna betraktar sin make medan han snurrar sin spagetti i såsen, runt, runt, runt ...
Scheuermann hittar också ofta formuleringar som på en gång fångar de starkaste känslor, för att i nästa stund låta dem falla skämtsamt till marken på den stackars människans bekostnad: ”det känns som om vår hemliga förbindelse går som en kraftig, röd, brinnande linje rakt genom folkmassan, en enastående rumsdelare som har den nackdelen att den i ena änden får en människa att förbrännas, nämligen i min ände.”
Flera av novellerna har observationens starka skimmer, några har det inte. Men ”Rika flickor” förklarar ändå väl varför Silke Scheuermann hör till den yngre tyska litteraturens mer uppmärksammade namn, och varför hon bör översättas till svenska.