Silvia Avallone: ”Stål”

Publicerad 2012-04-25 09:59

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln
Silvia Avallone.

Foto: Stefano Lorefice Silvia Avallone.

I en värld där männen har rätt att smacka, ta sig i skrevet och glo på kvinnor söker ett par tonårsflickor fristad. I Silvia Avallones ”Stål” hittar de den i relationen till varandra. Åsa Beckman läser en förtvivlad och vacker berättelse.

I en värld där männen har rätt att smacka, ta sig i skrevet och glo på kvinnor söker ett par tonårsflickor fristad. I Silvia Avallones ”Stål” hittar de den i relationen till varandra. Åsa Beckman läser en förtvivlad och vacker berättelse.

 

När jag slår igen Silvia Avallones ”Stål” inser jag att Monika Fagerholms tonårsflickor fått två italienska systrar. Båda författarna var häromveckan med i ”Babel” och kopplingen verkade klockren. Men under programmet länkades aldrig deras hjältinnor ihop, utan diskussionen om Avallones framgångsrika debutroman kom att handla om dagens Italien och de unga prosaförfattarnas nya sociala intresse.

Det är helt okej. Men jag tror inte att det är tillfällighet att Avallone byggt romanen runt två tonårstjej­er. Här heter de Anna och Francesca och är 13 år. De bor i några slitna bostadskvarter i kuststaden Piombino. På gårdarna mellan husen på Via Stalingrado cyklar ungarna runt, folk skriker från balkongerna, tonåringar utan drömmar stoppar amfetamintabletter under tungan. Francescas pappa är tjock, dov och våldsam och misshandlar regelbundet sin dotter och den förskrämda hustrun Rosa.

Anna lever med en socialistisk mamma som läser La Republica, en pappa som är en charmerande bedragare och en bror som jobbar på stålverket Lucchini och röstar på Berlusconi.

Boken är som en mindre kollektivroman. Stålverket är bokens cent­rum. Skitigt, rått, tungt. Också i verklighetens Piombino är stålverket centrum. En gång var företaget jättelikt och 70-talsitalienskt med mäktiga fackföreningar och röda flaggor, men i dag har det krympt och omges av förfallna och övergivna industritomter.

Detta är Annas och Francescas värld, älskad och hatad. Men så finns Elba ute i havsdiset. Ön där ingen av de två flickorna varit men som de hela tiden längtar till. Redan på de första sidorna anar man att de en dag kommer att åka dit, men då vet man inte hur mycket som hunnit hända innan dess.

Denna imponerande debut kom ut i Italien 2010, skriven av en då 26-årig Avallone, och nominerades till litteraturpriset Primo Strega. ”Stål” är så rakt skriven att man kan sätta den i händerna på en läsande tonåring. Smidigt byter hon perspektiv i en stafettliknande form där olika personer för en stund tar över berättandet. Ändå är det i den blixtsnabbt skiftande handlingen snarare än i språket som Avallone är som starkast.

Precis när jag börjar tycka att stilen blir för konstlös gör hon några eleganta och poetiska dragningar som när hon beskriver Annas och Francescas förvirring efter att de kysst varandra första gången.

För Anna och Francesca är mer än väninnor. De tar på varandra. De drömmer. De prövar olika identiteter. De drar in varandras lukter av aprikos och kastanj i näsan. Visst kan man säga att de tränar på varandra inför andra möten, men de skulle lika gärna kunna komma att leva lesbiskt när boken slutar.

Och det är här jag tror att Avallone valt sina huvudpersoner mycket medvetet. Inom den socialistiska feminismen brukar man ju säga att arbetarkvinnor är dubbelt förtryckta, både som kön och klass. Och det gäller verkligen här.

Trycket på de här två 13-åriga kropparna är enormt. Från inledningsscenerna är det en sexualiserad roman. Efter att de två flickorna börjat få kvinnliga former är de skyddslösa. Deras egna pappor sitter på balkongen och tittar på döttrarnas bröst genom kikare. Det är samma pappor som när de kommer hem från stranden kallar dem ”hora”.

Avallone beskriver träffsäkert ett Italien där det är accepterat att män smackar, tar sig i skrevet, glor på kvinnor. Det spelar ingen roll hur långt ner på samhällsstegen de befinner sig, den rätten kan de alltid ta sig. Knappast något europeiskt land har samma bisarra sätt att placera kvinnor mitt i samhällets medvetande – tänk reklam, medier, tutt-tv – och samtidigt göra dem maktlösa.

Det som skapas mellan Anna och Francesca i Avallones roman är en fristad från detta. De skapar precis samma motståndsficka som Diva, Sandra och Doris gör hos Monika Fagerholm. Och det fina är att det inte sker genom att de förnekar kroppen eller sexualiteten utan genom det enkla faktum att de vill få undersöka den på sitt eget sätt. De vill bara hinna få bli till. Det svenska bokomslaget är därför ovanligt kongenialt där man mellan grova, tunga stålbalkar ser två fria och solande tonårskroppar.

Det är en mörk, förtvivlad och vacker berättelse. Jag kommer att minnas Silvia Avallones ”Stål” för personerna, miljöerna och den kompakta stämningen.

I kväll framträder Silvia Avallone på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm kl 19.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

För 200 våldtäkter på dottern. Har dömts mot sitt nekande två gånger. 24  2 tweets  22 rekommendationer  0 rekommendationer

Enormt intresse. Det som händer är att kor släpps ut. Något 150 000 smålänningar inte vill missa.

Annons:
virgin_500
Foto:Alamy

Man försökte ta sig in i cockpit. Virgin Blue-flyg tvingades landa på ön.

Annons:
Annons: