En bok om kärleksrelationer kan vara mördande tråkig.
Den kan också vara oavbrutet fängslande, till och med gripande. Vill det sig riktigt väl kan den vara lärorik.
Och om den är skriven av Simone de Beauvoir?
de Beauvoir, född 1908, debuterade med ”Den inbjudna” 1943. Hon var då 35 gammal och hade excellerat som filosofistuderande vid Sorbonne i Paris, där hon skaffat sig examen.
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir var redan ett par. Efter ett tag ingick de den berömda pakten. De skulle få ha förhållanden vid sidan av. Villkoret var att de skulle leva i omutlig sanning och berätta allt för varandra.
Det låter förträffligt. Verkligheten blev inte lika förträfflig. Avtalet må ha varit symmetriskt, men inte lidandet. Sartre hade trevligt medan han uppvaktade den ena damen efter den andra, med vissa ingick han långa och djupa förhållanden.
Och de Beauvoir? I längden stod tendensen klar. Det var hon som fick betala priset för den fria kärlekens förverkligande – i form av vanmakt, svartsjuka, lidande. Så handlade avtalet i grunden om en dröm, som väl oftare träffas på hos män: den infantila drömmen om att få allt, att inte behöva välja och därför heller inte behöva avstå. Just så trivialt ter sig det hela om man skalar bort de filosofiska förtecknen och den antiborgerliga ideologikritiken.
När de Beauvoir nu gav ut sin första bok handlade det alltså om kärleksrelationer. Först kretsar berättelsen kring ett par, Françoise och Pierre, båda verksamma vid teatern. Snart förvandlar sig den symbiotiska tvåsamheten till en trio. Unga Xavière, en butter blondin med mystisk aura, dras in i handlingen. Hon kommer från landsorten till Paris med ungdomens vanliga existentiella bekymmer i bagaget. Paret kommer överens om att ta sig an Xavière.
Bägge parter attraheras av henne, dras till henne som malen till en lampa, fascineras av hennes nycker och principiellt dåliga humör. De bestämmer sig för en pakt. De tu skall bli tre. ”Vi skulle kunna bilda en vacker harmonisk trio om du och Pierre också älskar varandra”, säger den äldre till den yngre. ”Det hör inte till vanligheterna att leva på det viset, men jag tror att vi skulle klara det. Eller hur?” undrar den äldre. Hon fortsätter: ”Bara jag blir frisk ska du se att vi får ett härligt liv tillsammans.”
De tu blir tre. Eller för att översätta det hela till psykoanalytiska: de Beauvoir iscensätter en triangulering av begäret. Och denna triangulering är naturligtvis allt annat än härlig. Annars hade det inte blivit en bok. de Beauvoir behöver rent av fem hundra sidor för att kunna säga vad hon vill ha sagt. Frågan är bara vad hon vill ha sagt.
Debuten blev omtalad, boken något av en framgång. Men ingenting låter ana att författaren bara några år senare skulle ge ut ”Det andra könet” (1949), en av 1900-talets viktigaste böcker alla kategorier. Och heller ingenting låter ana att de Beauvoir en dag skulle skriva ”Mandarinerna” (1954), en storslagen samtidsskildring av en grupp franska intellektuella som försöker inrätta sig i en ny tid, tiden omedelbart efter andra världskriget. För denna roman belönades hon för övrigt med Goncourtpriset.
”Den inbjudna” är kanske intressant som ett led i de Beauvoirs utveckling till stor författare och intellektuell. Men som roman i egen rätt? de Beauvoirs debut är en pratig historia som nästan uteslutande består av dialog, en tämligen torftig dialog dessutom, plus någon enstaka beskrivning av typen ”hon vände sig mot väggen och grät tyst”, ”tårarna torkade i den kalla luften, men inombords skälvde hon fortfarande”, ”hon tryckte sig intill honom och en lång stund fanns bara tomhet och mörker, och handen mot hennes hår”. Gestalterna är lika mångsidiga som pappersdockor, den psykologiska analysen lika djup som i en Harlekinroman.
Handlingen tar en ände med förskräckelse. Den äldre kvinnan har ihjäl den yngre. Med berått mod. ”Hon hade gjort sitt val till slut. Hon hade valt sig själv.” Ridå.
Dådet kommer plötsligt och oförmodat, som om de Beauvoir inte visste hur hon skulle knyta ihop den proppfulla säcken. Och i efterhand har hon förklarat att hon inte var vidare nöjd med sitt slut, även om hon ansåg att det var filosofiskt berättigat.
Rör det sig alltså om en melodram? Javisst.
Simone de Beauvoir-kännaren Toril Moi kallar ”Den inbjudna” för en existentialistisk melodram. Det är ingen dålig beteckning. Det är bara det att existentialismen är en fernissa. Mest består det filosofiska inslaget av insprängda nyckelord som ”val” och ”frihet”. Man behöver inte ha läst en rad av Sartre eller andra existentialister för att förstå sig på ”Den inbjudna”.
Återstår melodramen. Och det behöver inte automatiskt vara en dålig sak. En lång rad litteraturforskare har visat att melodramen – excesserna, klichéerna, de svullna känslorna, hjärta och smärta, viljan att säga allt – kan vara subversiv, ja, till och med ha historisk betydelse.
Men det finns melodram och melodram. de Beauvoirs version är – förlåt mig! – formidabelt degig. Vill man läsa de Beauvoir, läser man ”Det andra könet” och ”Mandarinerna”. Vill man ha melodram, och varför skulle man inte vilja det, då läser man Leo Tolstoj, Anna Gavalda eller Harlekin.