När jag läser Siri Hustvedts senaste bok, ”Den skakande kvinnan”, inser jag hur påverkad jag är av vårt självutlämnande litteraturklimat. Hustvedt skriver om sina märkliga symtom, ett intensivt skakande i lemmarna, och jag blir besviken över att allt framstår som så rent. Var är de låga känslorna? Sorgen? Bitterheten? Om sådana känslor har följt med att vara ”Den skakande kvinnan”, så är de inte redovisade i berättelsen.

År 2006, två och ett halvt år efter hennes fars bortgång, håller Siri Hustvedt ett tal till hans minne. Plötsligt börjar hon skaka från halsen och nedåt. Hon lyckas ändå tala vidare. Efteråt är hennes ben ilsket röda med en blåaktig skiftning. Det som låter som panik är alltså djupt förankrat i kroppens inre.

Skakningarna håller i sig under åren som följer, framför allt då hon talar inför många. Det är inte panik­ångest, för hon har inte ångest. Så vad är det?

Frågan har blivit en bok, en blandning av essä och memoar. Betoningen ligger på nervernas vetenskapshistoria och på deras filosofiska status i dag. Med en imponerande avspänd attityd till risken att hon faktiskt är en klassisk hysterika, söker hon sig till Jean-Martin Charcot och hans berömda studier, som sedan leder vidare till Sigmund Freud, till neuropsykiatri, till neuropsykoanalys.

Det mest spännande i denna teoretiska resa, som också går via litteraturhistorien och filosofin, är just hennes öppenhet för det hysteriska, i dag kallat konversions­reaktion. Det är inte i den diagnosen hon landar, och svaret på sjukan finns inte inom den här bokens pärmar. Men det som gör berättelsen på en gång intressant och alltför sval är att hon egentligen inte problematiserar misstanken om hysteri, som om det inte bekom henne att förknippa sig själv med något belastat.

En förklaring till hennes coola inställning finns i den intellektuella öppenhet som ”Den skakande kvinnan” utmärks av: Att noggrant följa olika tankespår, oavsett vart de leder, är hennes mission. Det betyder också att hon inte slarvigt avfärdar Freud, som så många (kanske inte så inlästa) annars har gjort under de senaste decennierna. Det betyder heller inte att hon rycker på axlarna åt biologin.

Hon söker efter en syntes mellan kropp och själ, inte i någon metafysisk riktning, men utifrån idén att nervcellerna heller inte kan betraktas som slutgiltiga svar på vad en människa är. Mysteriet består efter hennes undersökning, och slutsatsen ter sig både sann och stoisk: ”Jag är den skakande kvinnan.”

Men ändå. Det finns något i den coola, integritetsfyllda berättelsen som gör mig otillfredsställd. Siri Hustvedt är sin egen fallstudie, och hon skriver inte mer temperamentsfyllt eller känslonära än vad den skulle göra som hade det medicinska ansvaret för henne.

Kanske är det en nödvändig, aldrig uttalad konsekvens av att lida av något som så lätt skulle kunna avfärdas som feminin nervighet. Kanske kan man till och med se det som en seger, en subjektiv återerövring av den kvinnokropp som så många gånger varit objekt i sjukhusets undervisningsaula.